Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sergel och antiken under de romerska studieåren. Af Harald Brising - Enslingen. Af Elsa Dahlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
HARALD BRISING
mästares själfständighet. Tack vare denna
blef honom den för en svensk konstnär
enastående lotten förunnad att på en
viss punkt ingripa i den europeiska
stilutvecklingen och för en kort tid vara
dess högsta uttryck. Att detta faktum
— om det också är väl kändt i Sverige
— icke ännu fått sin tillbörliga plats i
den allmänna konsthistorien, beror icke
på honom utan på oss.
ENSLINGEN
af elsa dahlén
Här är det stilla och här är det svalt,
vindarna dröja på hvilande vingar,
tystnaden stiger i bristande ringar,
skyarna glida — och jag har valt.
Lifvet som sorlar därutanför,
tror och förtrampar och kämpar och lider,
allt är ett sorl och ett sus som jag hör
fjärran ifrån som från aflägsna tider.
Nog för jag älskat som andra och drömt,
trått efter allt det som andra begärde,
gifvit min själ för en dröm utan värde,
offrat åt det som jag själf har fördömt.
Gett mina mynt och fått falskt igen,
tagit det sämsta igen för det bästa,
svikits af den som jag kallat min vän,
hånats af den som man nämnde min nästa.
Här är det tyst som en klostercell,
svalt som ett tempel och högt som en kyrka,
rymderna gaf mig en gudom att dyrka,
stjärnorna komma när det blir kväll.
Stjärnornas kärlek är ensam och stor,
rymden är vid, och min längtan kan bära
bort ifrån allt som jag älskar och tror.
Här är jag gud och det eviga nära.
Här är jag ensam och här är jag rik:
ingen som älskar mig, ingen som hör mig,
vägen jag går ligger stakad framför mig,
dagen som gått är den kommande lik.
Snart skall det knoppas i hägg och björk,
då skall jag lyss till hur timmarna falla,
skogen skall vara förunderligt mörk —
då är jag armast igen utaf alla.
Här är jag ensam och här är jag stark,
stolt som de stolta och rik som de rika.
Snart när det våras och stjärnorna vika,
heta som ljus öfver soldrucken mark,
vandrar jag åter förnedringens stråt,
krossar min afgud och bommar min kyrka,
söker en människofamn för min gråt,
ber om ett hjärta att tro på och dyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
