Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Rabindra Nath Tagore. Av Sten Konow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABINDRA NATH TAGORE
ii 7
blomster med duft og pragt. Men for mig er
blomster-plukkingens tid til ende, og i den lange nat har
jeg ingen rose, men bare smærten blir sittende.»
Hans senere digtning vælger sig andre
omraader, og er næsten helt fyldt av hans
dype religiöse stemning.* Det er her
tydelig at se at Rabindra er sterkt paavirket
av den vishnuitiske poesi. Vi finder den
samme hengivenhet til guddommen og den
samme fortrøstningsfulde og lyse tro paa
almagten, som tillike er alkjærligheten.
Tagores religiöse digtning har ingenting
med pessimisme at gjöre. For alnaturen
er fuldkommen, —
>När skapelsen var ny, och alla stjärnor skeno
i sin första glans, församlades gudarna och sjöngo
i skyn: >0 fullkomlighets afbild! O rena glädje!»
Men plötsligt utropade en af dem: »Det tycks
vara en lucka någonstädes, och en af stjärnorna
har visserligen gått förlorad.»
Den gyllene strängen på deras harpor brast,
deras sång tystnade, och bestörta ropade de: »Ja,
den förlorade stjärnan var den bästa, hon var alla
himlars härlighet.»
Från den dagen skall sökandet efter henne icke
upphöra, och ropet går från den ene till den andre,
att i henne gick världen miste om sin enda glädje.
Men i nattens djupaste tystnad småle stjärnorna
och hviska mellan sig: »Fåfängt är detta sökande.
Oinskränkt härskar fullkomlighet öfver allt.»
Den som hefter sig ved det ufuldkomne
og onde, han gjör den samme feil som
historikeren, om han i videnskapens utvikling
bare ser alle feiltagelser og ikke den evige
fremgang. Hvor vi ser omkring os, ser vi
spor av den almægtige. Han er der i
vaarens duftmættede luft, og paa den
tordnende skyvogn i regnens tid. I hver en
sorg er det hans fot som trykker paa hjertet,
og det er han som lar vor glæde skinne.
Men derfor kommer vi heller ikke Gud
nærmere ved yttre gudsdyrkelse, eller ved
messing og offer, —
»Hör opp med detta mässande och sjungande
och räknande af radband! Hvem dyrkar du väl i
detta mörka öde tempelhörn med lykta dörrar?
Öppna dina ögon och se, att din Gud är ej häri
Där plöjaren plöjer den hårda marken, och där
vägrödjaren bryter sten, där är han. I solsken och
i regn är han med dem, och hans mantel är höljd
af damm. Tag af din vigda skrud och stig ned,
likt honom, till jordens stoft.»
Dette er altsammen tanker og idéer som
paa os virker saa helt europæiske. Men
de er allikevel indiske. Vi har hos os
vænnet os til at tænke paa buddhismen, slik
* Gitanjali. London 1913. Öfvers, af Andrea
Butenschön. Stockholm 1913.
som den er blit kjendt i Europa, som det
egentlig karakteristisk indiske. Vi glemmer
at buddhismen for længst er saa godt som
svundet fra Indien, og at den saakaldte
hinduisme, som nu behersker sindene, har
helt andre idealer end vi pleier at tilskrive
buddhismen. Alt i Bhagavadgita læres det
at til Gud skal man nærme sig i hengivenhet,
og veien til ham förer ikke bare gjennem
forsagelse, men ogsaa gjennem arbeid. Bare
maa vi ikke arbeide for vort eget
ubetydelige jeg. For det vil bare fore til sorg og
ulykke. Begjæret er en ild som fortærer
os og aldrig blir tilfredsstillet. Men i vore
handlinger maa vi la os lede av
sammenhængen mellem vort jeg og det hele, og vi
frir os bare fra det onde og lidelsesfulde
ved at fri os fra al egoisme, som bare
bringer ulykke. Vore handlinger faar da et
höiere maal og et andet præg. De förer
os fremover mot vort sande væsen, som
er frihet og uendelighet. Dette er indisk,
og dette er det vi op igjen og op igjen
finder i Tagores digt.
»Samma lifsströin som rinner genom mina ådror
natt och dag, böljar genom världen och dansar
fram i rytmisk takt.
Det är samma lif, som fröjdefullt spirar upp ur
mullen i oräkneliga grässtrån och väller vidare i
vågor af sprittande blommor och blad.
Det är samma lif som gungas i lifvets och dödens
oceanvagga, i ebb och i flod.
Jag känner hur mina lemmar förhärligas genom
beröringen med denna värld af lif. Och den
lifs-puls, som slagit genom sekler och som dansar i
mitt blod detta ögonblick, skänker mig min stolthet.»
Tagores religiöse digtning opfordrer da
ikke menneskene til at trække sig tilbake
fra verden og hengi sig til askese. Her
midt i livets vekslende ström er det at Guds
vilje sker fyldest, bare vi ikke bygger gjærder
op omkring os og underlægger os saa
meget av verden som mulig.
»I försakelsen ligger ej för mig befrielsen. I
tusen bojor af hänryckning känner jag frihetens
famntag.
Alltid skänker du i åt mig den friska drycken
af ditt mångskiftande, välluktande vin och fyller
till brädden detta jordiska käril.
I min värld skola de hundrade olika lamporna
tändas med sin flamma och ställas framför altaret i
ditt tempel.
Nej, aldrig vill jag sluta till mina sinnens dörrar.
Behaget af att se och höra och känna skall smälta
in i ditt välbehag.
Ja, alla mina illusioner skola brinna i en
illumination åt glädjen, och all min åtrå skall mognas
i kärlekens frukt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
