Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
i 21
Halla, en förmögen ung änka, börjar ana
en växande böjelse för sin förvaltare, Kari.
Onda rykten om att Kari, som kommit
från en annan sida af ön — Island är
större än månget kungarike — skall ha
stulit, oroa hennes sinne. Korta, kärnfulla
repliker föra en fram mot första aktens
gripande slut, då Kari bekänner, att han
en gång stulit ett får, en allvarsam sak,
som man på sin tid blef hängd för och
som ännu straffades med fängelse eller
fredlöshet, men liksom kärleken öppnade
Karis mun till bekännelsen, så krympte för
Halla af samma anledning brottet till en
obetydlighet.
I nästa akt mötas de två älskande ute
vid fårfållorna. I färgrika, slående bilder
jubla de öfver sin kärlek. »Det har gått
mig som mannen i sagan», säger Kari,
»han föll ner i en djup brunn och trodde
han aldrig skulle få se solen mer, men
plötsligt stod han på en grön äng och
kungadottern kom emot honom.» Men nu
måste Kari ge sig ut som fredlös i
ödemarken, ty brefvet från sydlandet, som
meddelade om brottet, kunde komma när
som helst. Brefvet kommer, Halla och
Kari fly tillsammans. Hon offrar gods och
gård, hus och heder för sin kärlek. Sju
år förflyta. Kari och Halla ha svultit och
frusit mycket. Man återser dem en vacker
höstdag utanför deras stenhydda. En annan
fredlös, Arnes, bor tillsammans med dem.
Vid bergskanten öfver forsen leker lilla
Tota. I ett par gripande ord får man veta,
att Arnes älskar Halla, att hon åter
fortfarande har kvar sin kärlek till Kari, trots att
han blifvit likgiltig mot henne, och att hon
en gång haft det så svårt, att hon måst
sätta ut sin förstfödde för att han skulle
frysa ihjäl. Plötsligt oroas de fredlösa af
folk från bygden. Utom sig kastar Halla
Tota i forsen, så att hon ej skulle falla i
främmande händer. Kari nedsticker en af
angriparna, och båda lyckas fly. Många
år gå. Man återfinner de två insnöade i
sin hydda, utfrusna och uthungrade. Deras
tankar kretsa om mat. »Jag minnes en
bock, som jag slaktade en gång», säger
med lystnad Kari. »Han kunde knappast
gå, så fet var han.»
Slutligen vakna i deras pinade sinnen
alla gamla hemliga förebråelser. De anklaga
hvarandra lidelsefullt, och Halla säger: »Du
älskar mig inte längre. Du har aldrig
älskat mig.» Hon rusar ut i stormen,
följd af Kari, och snön yr in genom den
tomma stugans dörr.
Så slutar med en hemsk och skärande
disonnans sagan om Karis och Hallas
stora kärlek. Liksom den religiösa tron,
som kan vara så stark att den försätter
berg, dock kan upplösas till ett intet, då
man bäst behöfver den, så kan den största
jordiska kraften, kärleken, för hvilken man
i glädje kan ha offrat allt, ibland i
hvardagslifvet, ibland under de högtidligaste
lifsminuterna lösas upp i dimma, såsom
man i en sekund upptäcker, att de berg,
man trodde räckte upp till himlen, endast
voro moln, som skingras af stormen. Det
är sådana stunder, då äfven starka själar
gå vilse och förfrysa, som Halla gjorde det
i den stora ödsligheten.
Både Halla, fru Bosse, och Kari,
Eyvind, herr de Wahl, fyllde måttet, det
ganska stora måttet. Fru Bosse älskade
med en kraft och naturlighet som var, det
är kanske ohöfligt att säga det, förvånande.
Man anade skatter af mod hos Halla. Hon
vågade allt, utom kanske att lyda
författarens önskan att göra sig ful i sista akten.
Om också Kari öfverdref litet, då han sade
att hennes ansikte liknade ett dödt
häst-hufvud, så menade Halla dock något med
orden »trots all min fulhet».
Det vore kanske småaktigt att beröra
Alcibiades’ spelevinkegenskaper efter hans
seger vid Kyzikos, men om också Kari
var mästare i glima, behöfde han väl ej
också vara pristagare i höjdsprång. Sedan
detta är sagdt, återstår endast att påpeka,
att ingen af våra skådespelare skulle kunna
ge en så intensiv tolkning af Karis natur.
Sista aktens spel var af den art, att man är
tacksam för en skådespelare som har ett
så rikt inre lif och så storartadt kan
omforma i konst både de vällustiga
mathallucinationerna och den innerliga kontakt med
gudomen, som framträdde under hans
uppläsande af Fader vår. Här förenades
konst och naturlighet, och det hör till mina
vackraste teaterminnen, denna herr de Wahls
snillrika tolkning af barnatron hos den
raggige vildmannen. På ett rörande sätt
gaf också herr Hedqvist Arnes’ hunger efter
Halla, efter bägaren med friskt vatten, som
ständigt närmar sig och ständigt ryckes
från läpparna. I en biroll, den spetälske
Arngrim, var herr Aug. Lindberg alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
