Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Allen Vannérus. En svensk filosof. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLEN VANNÉRUS
155
stora namn, som bestämde tänkandet. Att
Allen Vannérus anno 1884 samlade kring
sig tvenne likasinnade, Mauritz Hellberg,
vår berömde politiker, och Yngve
Svartengren, sedermera journalist och samma år
omtalad för några artiklar till Giftas’
försvar, och på morgnarna läste högt
för sällskapet Spencers’
Utvecklingslära, är ett karakteristiskt tidsdrag, som
förtjänar att anföras. Det blef Spencer
som införde Vannérus i filosofien; sedermera
följde studiet af Kant, Boström och Wundt.
De bägge filosofierna blefvo hans
hufvud-ämnen i licentiatexamen, och 1890
disputerade han med den kunskapsteoretiska
studien Om erfarenheten. Året förut hade
han ingått som tjänsteman i K. Biblioteket,
som han på grund af ogynnsamma
omständigheter lämnade 1895. Under tiden
hade han fortsatt sitt filosofiska
författarskap. 1892 utkom Vetenskapernas system,
1893 Om universum som ett helt, ett
bidrag till utredningen af det kostnologiska
oändlighetsproblemet, 1894 Om den
psyko-fysiska parallellteorien, 1896 Om psykisk
energi, Till frågan om jagets identitet och
det stora arbetet Vid studiet af Wundts
psykologi, framgånget ur föreläsningar
hösten 1895 vid Stockholms högskola.
1897 offentliggjorde han med
anledning af det Boströmska ioo-årsjubileet
den inträngande och skarpsinniga
studien Till Boströms teoretiska filosofi, som
måste sägas innehålla en förintande
kritik af det Boströmska systemet. 1902
höll Vannérus vid Göteborgs högskola ett
antal föreläsningar, som han sedan
framlade i Filosofiska konturer. Samma och
följande år deltog han i en då
upplågande religionsfilosofisk polemik, hvarvid
han utvecklade sin hållning till den religiösa
frågan och sin evolutionistiska kulturidealism
i ett antal broschyrer: Till kritiken af den
religiösa kunskapen — en pröfning af
Vitalis Norströms skrift i ämnet —, År
fesus vår frälsare, Ateism contra teism —
tvenne föreläsningar i Stockholms
arbetareinstitut —, Kulturidealism samt Lära och
lif. Dessa essayer torde vara de skrifter
hvarmed Vannérus trängt ut till en större
allmänhet. 1902 offentliggjorde han också
Den empiriska nat ur uppfattninge?i, som han
1913 fullständigt omskrifven utgifvit i en
andra upplaga. 1905 utkom hans stora
Kunskapslära, den första utförliga kun-
skapsteoretiska framställning som
föreligger i vår litteratur och hvarmed han
enligt sina ord i företalet utfört det arbete,
som hägrat för honom allt sedan hans
doktorsafhandling. 1907 utkom hans
Vetenskapssystematik, en fullständig
omarbetning af hans ungdomsskrift
Vetenskapernas system, 1908 essayen
Kultursystematik och 1910 arbetet Till det
andliga lifvets filosofi. Vid sidan af detta
författarskap har Vannérus arbetat som
tjänsteman, dels ett antal år i en enskild
firma och efter det denna upphört, allt
sedan 1906, i Kommerskollegium.
Dessa verk bilda gemensamt en
systematisk filosofi och afspegla därmed
Vannérus’ uppfattning af filosofiens föremål och
uppgifter. Filosofiens moderna uppgift,
såvida den skall vara mer än en
ofruktbar intelligensens kraftyttring, är nämligen
enligt Vannérus att bilda ett encyklopediskt
helt, hvari specialvetenskapernas allmänna
innehåll är upptaget, deras konstitutiva
begrepp kritiskt profvade och som slutligen i
och med dessa begrepps bearbetning
utgestal-tar sig i en metafysik (läran om den till
grund för vår sinnevärld liggande
verklighetens sanna bestämningar) och en filosofisk
värdelära (lära om de mänskliga lifsvärdena).
I enlighet härmed uppdelas filosofien i
filosofisk propedeutik, dels allmän, dels
empirisk, och kunskapslära (incl. logik),
metafysik och praktisk filosofi; (se Filosofiska
konturer, sid. 71, och Vetenskapssystematik,
kapitlet Filosofin).
Till det filosofiska arbetets empiriskt
pro-pedeutiska del hör enligt Vannérus studiet
af specialvetenskapernas väsentliga
innehåll. Detta är en hög och i viss mån ny
fordran. Men Vannérus lägger vikt vid
denna synpunkt att »en filosof i våra
dagar måste anses bättre förberedd och
rustad för sin uppgift i samma mån han
äger förmågan att ingående tillägna sig
och säkert behärska specialvetenskapernas
principiella innehåll» (Kunskapslära,
Företalet). Vägen till filosofien går »endast
delvis genom filosofien själf»: den »går
närmast fram genom matematiken, de
empiriska naturvetenskaperna och die
Geistes-wissenschaften (kulturvetenskaperna)». Själf
har han som filosofisk författare sökt fylla
detta kraf, såvidt det gäller
naturvetenskaperna, genom sitt lärorika arbete Den
empiriska naturuppfattningen, ett verk af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
