Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Allen Vannérus. En svensk filosof. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
JOHN LANDQUIST
hand vara obetingad och själfständig, vara ett
inom sig slutet helt. Det alltigenom
relativa eller gränslösa — som leder vidare
led från led — kan icke utan motsägelse
antas äga själfexistens (Den empiriska
naturuppfattningen, sid. 591); det är
därmed principiellt obegripligt och objektivt
sedt overkligt. Ur dessa förutsättningar
bevisar Vannérus att verkligheten icke kan
vara gränslös i sin rumsutsträckning, ty med
denna förutsättning når man aldrig fram
till något obetingadt och oberoende. Det
föreligger ingen anledning att tänka
världsalltet gränslöst. Invändningen att man icke
kan föreställa sig ett begränsadt världsallt
utan rum på andra sidan härleder sig af vår
förväxling af vår subjektiva rumsåskådning
och det rum kropparna intaga. Det absolut
tomma rummet är ett ingenting, som blott
för medvetandet oemotståndligt åskådliggör
sig i rumsform. Det objektiva tomrummet
är en blott negation och kan icke sätta
någon gräns. Hvarje afstånd mellan
två kroppar, hur aflägsna som helst, är
ändligt. Lika litet kunna kropparna vara
in infinitum delbara: tanken skulle då
aldrig nå »fast och bärande botten», som
endast kan representeras af själfständiga
och obetingade beståndsdelar. Dessutom:
om kropparna vore gränslöst delbara, så
skulle de innehålla en gränslös mångfald
volymelement och därmed skulle de bli
gränslöst stora och hvar för sig fylla
universum i gränslös utsträckning. Utåt och
inåt måste därför världsalltet i rummet
bestämmas som finit. I enlighet härmed
måste också smådelarnas antal vara
principiellt begränsadt och universum
presentera sig som ett afslutadt mångfaldshelt.
Däremot måste världsprocessen anses
infi-nit i tiden, då dess evighet just är ett
uttryck för dess obetingade existens.
För att med historiska jämförelser
förtydliga Vannérus’ pluralistiska
världsåsikt, som är en i viss mån originell
tankebildning, så erinrar den från sin materiella
sida om den Demokritiska atomismen, men
skiljer sig från den däri att den antar den
psykiska världen lika ursprunglig som den
fysiska. Vannérus koordinerar det psykiska
med det fysiska och antar dess tillvaro
ända ned i materiens djup. Såsom
anhängare af den psykofysiska parallellteorien
öfverensstämmer Vannérus med Spinoza,
men skiljer sig ifrån honom som pluralist,
då han icke antar en enda substans, utan
flera urelement.
Metafysiken kommer emellertid alltid
att, beröfvad den empiriska
verklighetsbestämdheten, »bära spåren af ett slags
intellektuellt armod» (Den empiriska
naturuppfattningen, sid. g). Metafysiken har
därför att »inkarnera» sina grundtankar i de
empiriska begreppen.
Erfarenhetsvetenskaperna, naturens och andens, afgifva »en
världsåskådning i ordets bokstafliga mening».
Dessa vetenskaper bli därmed för Vannérus i
viss mån en förkroppsligad filosofi. Utan
vetenskaplig kunskap blir filosofen en
dilettant, och den erfarenhet, han därförutan
äger, är blott, säger han icke utan en
nyans af hån, »’die gemeine Erfahrung’ i
förening med den enskilda filosofens
privaterfarenhet» (Den empiriska
naturuppfattningen, sid. 7). Filosofien kan icke äga
någon betydelse annat än som ett slags
organisk kombination af empirisk
vetenskap och metafysik (se härom vidare anf.
arb., sid. 9—10).
Denna Vannérus’ uppfattning af
filosofiens och specialvetenskapernas förhållande
till hvarandra är ett karakteristiskt
grunddrag i hans tänkande. Det är tydligen
hans respekt för vetenskaperna, som
kommit honom att fasthålla och utbilda sin
psykofysiska naturalism. Hans metafysiks
förtjänst är att den tydligt afspeglar den
erfarna världens helhet, som visar en fysisk
och en andlig hemisfär; den afspeglar
också vetenskapernas tvenne stora
grupper, naturens och andens. Vannérus har
lärt sig misstro all spekulation som drifves
att upphäfva endera af dessa
vetenskapsgruppers grundfakta.
Som psykolog ansluter sig Vannérus
till den hans metafysik näraliggande
psykofysiska parallellteorien. De psykofysiska
substanselementen äro, som vi sett,
tillvarons urfakta, och den mänskliga
organismen är en sammansättning af dessa,
hvari ett särskildt gynnadt psykofysiskt
element kommit till aktuellt psykiskt lif »i kraft
af vissa gynnsamma förutsättningar sådana
som den mänskliga organismen genom hela
sin individuella och fylogenetiska
bestämdhet medfört» (Vid studiet af Wundts
psykologi, sid 396). När nu denna
psykofysiska enhet eller, populärt uttryckt, atom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
