Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur bokmarknaden. Af Hjalmar Söderberg - En gammal klockas melodi. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
HJALMAR SÖDERBERG
historiska skrattet». Jag har med honom
lett åt Per Hallströms kvickhet om
»samvets-skiIsmassa», dock inte utan att erinra mig
att Laurin själf något tidigare hade riktat
modersmålet med ordet »samvetssvärmor».
Jag har med honom beundrat de geniala
ansatserna i »Fröken Julie» och med honom
känt den tomhet efter ridåfallet, som beror
på frånvaron af »de två största lifsmakterna,
visdomen och kärleken».
De två största? Ja, vi böra hoppas det. Så
vida inte dårskapen och hatet äro ännu större.
Hvad skall jag säga mera? Jo: det
som särskildt frapperar hos en kritiker af
så hög och fin kultur som Laurin, är att
han aldrig uppträder som någon akademisk
kinkblåsa, som på förhand anser sig skyldig
sig själf att rynka på näsan åt de »lägre»
muserna, revyens, folkpjäsens o. s. v. Han
dömer allt efter sin art, och han vet att
nivåskillnaden mellan Aristofanes och Emil
Norlander, om än ganska stor, likväl är
mindre än man i allmänhet föreställer sig.
Det gör kanske sitt till, att han är söderbo:
kvarteret Byssan, Skinnarviksroten.
Carl Laurin har både genom en originell
begåfning, som ofta finner geniala uttryck,
och genom en mångsidig utbildning af det
kritiska sinnet blifvit en på vidt skilda
kulturområden alltid med nöje och
behållning hörd kritiker. Han spelar inte själf
teater, men de som göra det veta sig säkert
ha få så kunniga och oväldiga bedömare
som han. Han ritar inte affischer, men
han vet ovanligt väl hur en affisch skall
vara — och hur den inte skall vara. Herrar
ritare anse visserligen, att man måste kunna
rita åtminstone dåliga affischer för att ha
rätt att bedöma bra affischer. Jag vet inte
om de också anse att man måste kunna
sjunga tenor för att få yttra sig om Caruso.
Det enda som ingen anser, och allraminst
jag, är att man måste kunna skrifva vers,
romaner och teaterpjäser för att kunna yttra
sin mening om dem.
Hjalmar Söderberg.
EN GA/AAAL KLOCKAS AELODI
aF artur möller
En grå och stilla knoppningsdag,
vid fönstret han, vid fönstret jag.
Ack det är redan många år!
Mot bröstet tryckte han min hand,
hur het var ej hans ögas brand:
»Blif min i all vår ungdoms vår,
ty lifvet går, ty lifvet går.»
Den gamla klockan sakta slog.
Jag drog min hand ur hans och log:
»Din brådska jag ej alls förstår.
Tids nog vid brasan gäspa vi,
än vill jag länge vara fri,
än vill jag dansa några år.»
Men lifvet går, men lifvet går.
Hvart gick han, och kom ej igen?
Säg lönar det att vänta än?
Den gamla klockan har så brådt.
Ett grånadt hår, ett rostigt lod,
ett slitet verk, ett fruset blod.
Du suckar tungt, som du förstått
att lifvet gått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
