Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En dag i Godthaab. Af A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i184
A. KLINCKOWSTRÖM
EN TREFLIG, GEMYTLIG FULHET.
prydd med en bred, öfver skuldrorna
nedfallande krage af brokiga glaspärlor,
fullborda bilden. En stass, det måste
läsaren medge, som skulle göra en viss
effekt en afton hos Pinet, och som så
här ute i det fria, i vackert
solskensväder med klippor, haf och is som
bakgrund bildar i förening med skrattande
munnar, hvita tänder, blixtrande ögon,
blanka knifvar och små flinka blodiga
händer, karfvande af hjärtans lust i det
varma, mörkröda sälköttet, en bild,
barbarisk om man vill, men full af lust och
lif och fröjd åt tillvaron!
Dock tiden lider, och från
koloniebestyrerens kommer unge herr Kristian
Hambke med butiknyckeln. Herr
Kristian Hambke är infödd grönländare och
i privatlifvet en af ledarna för Godthaabs
jcuncssc dorée, hvilket syns på hans
eleganta kamiker, violetta med hvita
sömmar och revärer efter sista modet, nyss
importeradt från Disko af en seminarist
från Nordgrönland. Det syns också på
hans tadelfritt sittande ljusblå anorak
och lysande kravatt, men herr Kristian
Hambke är också Kungl. Dansk
tjänsteman och bär därför stärkkrage och på
sina svarta, italienskt krusiga lockar en
mörkblå uniformsmössa, tämligen lik
Svenska Segelsällskapets. Någon brådska
gör han sig icke: » Gott schuf keine Eiler,
är ett valspråk som bestämdt måste ha
uppstått på Grönland — kanske det
importerats till Tyskland med hemvändande
missionärer? — och herr Hambke vet
att innan han kommer blir det ändå
intet af med kommersen, och först och
sist: någon konkurrent att gå till finns
inte på närmare håll än New-Foundlandt
Också tar han saken trankilt, stannar
ett ögonblick för att prata med en
bekant, nickar beskyddande åt en annan
och försvinner slutligen i riktning åt
butiken till. Nere vid stranden har
herr Hambkes uppträdande på
skådebanan ej glidit förbi obemärkt; på alla
håll ser man de unga damerna ifrigt
torka blod och tran af sina små fingrar,
ge hårtoppen en liten knuff och
skyndsamt försvinna i Merkuriisonens spår.
Butiktimman är en viktig ceremoni och
får ej försummas för hvardagslifvets mer
prosaiska plikter! Uppe i butiken är
redan fullt hus, mest kvinnfolk förstås,
där som här hemma. Genom vimlet af
anoraker och små broderade
sälskinns-byxor tränga vi oss fram mot ändan af
den monumentala disken och se framför
oss i förkortning mångdubbla rader svarta,
styft ansatta hårtoppar, lindade med band
i olika kulörer allt efter ägarinnans stånd
och vandel. Detta fordrar en förklaring.
Hårbandet är på Grönland ej blott en
prydnad, det är ett emblem. Änkorna
bära det svart; de unga flickorna ha det
rödt, värmens och kärlekens färg; gifta
utbyta de det mot det lugnare blå, och
det gröna bandet, vårt eget aktade
Vasaband, betecknar på Grönland, hvad man
här hemma i frigjorda damkretsar numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
