Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gammalt och nytt i det moderna måleriet. Af Pär Lagerkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
PÄR LAGERKVIST
JOHANNES DÖPAREN. OLJEMÅLNING AF
EL GRECO.
sig skyldig till ungefär detsamma.
Människans blick är nu en gång så inriktad,
att den ogärna ser det gamla i det nya,
hvilket har den ofta ganska ödesdigra
följden med sig att många stå
alldeles oförstående inför just de värden,
som skapats till djupaste innehåll af
den skarpsyntaste intelligensen. Äfven
en annan följd är tänkbar: åtskilliga
yrvakna andar kunna förledas till en naiv
tro på att just nu bryter fram något
fullkomligt och utomordentligt, som aldrig
förr anats. Och futurismen har visat oss,
att vår tid inte går alldeles fri från denna
löjliga själfförhäfvelse, hvilken dock —
det må man icke glömma — ligger den
moderna konsten i öfrigt,
expressionismen och kubismen, absolut fjärran.
Efter endast några få decennier, hur
långt mera oförvilladt och nyktert ser
man ej på allt som skett! Och med
hvilken erkännansvärd obarmhärtighet
af-slöjar man inte då tidens små svagheter,
dess fördomsfullhet och dess afvoghet
mot det som egentligen var dess
djupast egna! — Kunde man blott lära
litet mera för egen del af sina
iakttagelser . . .
Så ha ju vi t. ex. upptäckt en
oförlåtlig eller i hvarje fall högst
anmärkningsvärd kortsynthet hos den
generation, som inför impressionismen, inför
en Renoir, en Manet stod fast
öfvertygad om att nu hade utvecklingens
tråd klippts tvärt af — det gamla
var förgånget och allt hade blifvit
vanvettigt nytt. Vi ha funnit att Renoir
sannerligen ej var någon revolutionär,
men en utmärkt målare, som förmådde
pressa själfva den finaste essensen ur
sin tid, dess väsen, dess människor. Vi
ha funnit, att Manet ej var någon så
märkligt nyskapande ande, men en
samvetsgrann och utomordentlig lärjunge af
gamla erkända mästare, af nederländarna,
af Velazquez. Ja, hvad mera är, vi börja
komma underfund med att den t. o. m.
för de radikala impressionisterna själfva
alltför affekteradt originella enstöringen
Cézanne egentligen var en gammal
hederlig klassiker, som bara helt
anspråkslöst fortsatte på vägar hvilka
venetia-narna, EI Greco, Chardin och andra
vandrat.
Likväl måtte vi icke riktigt
grundligt inträngt i det gångna århundradets
konstnärliga intentioner. Ty vi skulle
då säkerligen ej blifvit så förlägna öfver
det måleriska formspråk, på hvilket den
moderna artisten uttrycker sig. Utan
tvifvel, om vi finna hans konst
svårbegriplig, rotlös och nonchalant godtycklig,
så är det blott emedan vi ha en alltför
ytlig uppfattning af innebörden i 1800-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
