Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gammalt och nytt i det moderna måleriet. Af Pär Lagerkvist - Februari. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
PÄR LAGERKVIST
på grund af de personligheters
mäktighet, hvilka fullfölja teorierna, samt
bärigheten hos tidens hela andliga kultur —
de två faktorer på hvilka allt till sist
beror, nu såsom förr. Dogmerna skapa
inte verket. Men han vet tillika att
dogmbildningen är ofrånkomligt
nödvändig för att en konstnärlig uppblomstring
af mera än blott tillfällig karaktär skall
komma till stånd. Den gör att
generationen får sitt eget själfsäkra sätt att se,
förnimma och värdesätta konst, hvilket
framvuxet direkt ur detta svårdefinierbara
som vi kalla »tiden», småningom
omsveper oss med just den atmosfär, som är
oss starkast och sundast att andas, i
hvilken vi ha de största förutsättningarna
att gifva form åt det vi bära inom oss.
FEBRUARI
af OLA HANSSON
Det är en dag att sjunga
till vackra och unga
och vakna drömmars pris.
Ifrån terrassen af Meudon
jag ser som förr så mången gång
på vårblått Paris.
En tindrande himmel
på täppors ljusa vimmel
af blad och blom i knopp.
Februaridag och förmiddag —
kyrkklockans långa elfva slag
nå tungt till mig opp.
Det leker och ler i disen,
och smekande far brisen
som famntag och kyss
mot skogen, som står mulet mörk,
kastanj och ek och bok och björk,
och väntar och lyss.
Ty sluten och vresig,
butter, tvär och snäsig,
en lastgammal man,
tror skogen ej på solskensgull
och sunnansmek och blomsterhull
och dårskap, falsk och grann.
En dag i morgonväkten
han ömsar dock dräkten,
sig själf ej mera lik.
Han tar sin gröna kåpa på, —
ock gubben lyster dansen trå
till hederlig musik.
Än håller dörrn han sluten,
fast fjäriln flög om knuten
i solig middagsstund;
och vårens fé går tyst på tå,
att icke skimret störa må
hans hviloblund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
