Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Sibelius. Af Erik Furuhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
ERIK FURUHJELM
början i väsentlig mån skulle dana sitt
utseende efter den omedelbara omgifningen.
Sibelius’ nationella läggning är
omisskännlig. Men vi ha att utröna, i hvilken
mån den yppar sig i yttre formella
kvaliteter, i hvilken åter som inre valörer.
Otvifvelaktigt kunna vi konstatera båda
yttringarna af finskt inflytande, om vi ock
måste inrymma, att de rent musikaliska
reminiscenserna icke äro de mest
uppenbara. Det är ju ett odisputabelt faktum,
att de melodiska egenheterna i den finska
folkmusiken, åtminstone till stor del, äro
afläggningar från den äldre kyrkomusiken
och icke ens absolut typiska för Finland.
Men lika odisputabelt synes mig, att dessa
egendomligheter, vid hvilka vi ej här
närmare kunna uppehålla oss, i den finska
folkmusiken erhållit en gestaltning, som
bestämdt skiljer dem från andra nationers.
Melodierna ha, oberoende af om de äro
ursprungliga eller icke, under vandringen
genom folkets känslo- och idévärld
förlänats en om aldrig så liten och omärklig
särprägel. Sibelius’ tonspråk företer ofta,
isynnerhet under de första skedena af hans
diktning, ett tydligt förvantskap med dessa
melodier. Den uppenbarar sig i
karaktäristiska intervaller och melodiska vändningar,
och i af dessa betingade harmoniska
egenheter. I hvilken mån släktskapen innebär
direkt påverkan är icke möjligt att afgöra,
ehuru den sannolikt gör det i icke alldeles
liten grad. Men Sibelius har aldrig —
det bör först som sist betonas — yppat
ens svaga tendenser mot en utbredd
populär imiterande riktning, tacksam, men
i grunden föga haltig, såsom skattande
mest åt slafvisk efterbildning af den yttre
skepnaden. Endast några enskilda drag
har han vindicerat åt sin stil, några som
funnit full genklang hos honom själf. Och
uteslutet är ju icke att det finska i hans
stilkonst till en stor del uppammats
oberoende af bekantskapen med bygdemusiken:
jag menar att de intryck han fått vid
beröringen med naturen och folket, hvilkas
själ blifvit en del af hans, emanerat i
hans egen starkt personliga diktion, som
sålunda af suggestionslagar gifvits ett
utseende, påminnande om den i nationens
sköte danade visans. Huru härmed än
förhåller sig, oafsedt antalet
beröringspunkter mellan Sibelius’ stil och
folkmelodin, är större delen af hans konst besjälad
af en stark finsk anda, hvilken
visserligen gifver sig djupt individuella
uppenbarelseformer och lämnar det universella
rymlig plats, men ändå mestadels bildar
den intensiva fundamentalklangen i hans
tondiktning.
I tonsättarens tidigaste kompositioner
redan bildar denna finska anda ett
framträdande, om också icke dominerande element.
En betydlig del af de kännetecknande
lynnesegenskaperna ta sig där form i melodiska
satser af ej sällan mycket folkviseartad
prägel: känslans innerlighet och värme, en
älskvärd, kärf humor, det svårmodiga,
kon-templativa och undergifna samt det mörkt
patetiska i folkkaraktären omsättas i den
unge musikerns tonpoesi. Småningom
gifves det typiskt nationella en allt bredare
plats, utan att dock någonsin bli ett mål
som skulle undanskymma en fri och
personlig utveckling af de poetiskt-musikaliska
idéerna. I rikaste mått börjar detta drag
göra sig gällande, då den mytologiska
folkdiktningen begynner sysselsätta tonskalden,
och samtidigt träder en fas i hans diktning
allt markantare fram: naturskildringen,
hvilken är i djupaste mening finsk. Såväl det
dystert storslagna, episka i den finska naturen
som det idylliska, lyriska gifver han de
sannaste uttryck. I Sibelius’ senare verk, hvilka
sällan behandla mytologiska stoff,
kvardröjer emellertid det finska elementet oftast
och gjuter sin karaktäristiska stämningsvärme
och intensitet öfver tonbilderna.
Jag nämnde den mytologiska
folkdiktningen: Kalevala. Den nyaste forskningen
har visserligen sökt ådagalägga, att en
del af eposet och dess gestalter icke vore
genuint finsk. Men, i enlighet med hvad
vi nyss sade i fråga om folkvisan, måste vi
medge, att spörsmålet icke äger större
betydelse vid värdesättandet af det nationella
i Sibelius’ konst. Vi ha i detta sammanhang
blott att utröna, i hvilken grad hans
behandling af stoffet baserar sig på finskt själslif.
Såsom jag nyss antydde och i det följande, vid
berörandet af de särskilda verken, ytterligare
skall söka klargöra, är Sibelius’ mytologiska
diktning i särskildt påfallande grad finsk.
Den nationella kursen inslogs af Robert
Kajanus. I Sibelius’ utveckling spelar denne
på sätt och vis samma roll som Franzén
i Runebergs, med den skillnad främst, att
grunden, då Kajanus framträdde, redan var
fast och synnerligen fruktbar. Hos honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
