Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Sibelius. Af Erik Furuhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEAN SIBELIUS
219
naste verk. Öfverhufvud taget, icke blott
under den första perioden, gifves denna
konstart en mycket betydande plats. Den
upptar vida gebit af de flesta genrer,
vokala och instrumentala, tondiktaren
frekventerat. Vi ha så i främsta rummet
solosånger, körkompositioner och
instrumental-solostycken, men också bland
orkesterverken finna vi de lyriska formerna så talrikt
företrädda, att konstarten framstår som den
kvantitativt dominerande i hans alstring.
Inom lyriken intaga liederna en märklig
ställning, såväl med hänsyn till mängden
som till det poetiska värdet. De bilda en
serie kostbara klenoder, flertalet
utstrålande en värme och en glans som ha det
beståendes intensitet. De kunna särskiljas
i tvenne grupper, mellan hvilka visserligen
en förenande länk af öfvergångsarter kan
skönjas. Jag afser å ena sidan de sånger,
där den musikaliska nydiktningen är
fullständig och texten sålunda såsom det mindre
väsentliga träder i lägre planet, å andra
sidan de, i hvilka det musikaliska elementet
är enbart illustrerande utan själfständig
formell gestaltning, melodiskt reciterande,
med andra ord det texten underordnade.
Det är själffallet i de förra Sibelius’
personlighet rikast uppenbarar sig — hvilken
fin och intressant detaljkonst den senare
kategorin än har att uppvisa.
Bland de tidigaste sångerna med
pianoackompanjemang — sju stycken till texter
af Runeberg — finna vi redan några äkta
pärlor. Jag menar framförallt »Våren
flyktar hastigt» och »Jägargossen». Hur
mästerligt har icke Sibelius i den förra lyckats
omskapa dikten, som blir halft öfverflödig.
Ämnet är ju icke betydande, men det sätt
hvarpå komponisten utvecklar idén —
omslaget från den milda resignationen till den
plötsliga jublande optimismen —
»ungdomliga epikureismen» — är i hvarje fall den
store skaldens. Icke ett spår af
sentimentalitet — en skalkaktig humor skymtar
redan i det första vemodiga anslaget, med
dess ton af stilla begrundan. I
»Jägargossen» får den inbundna reflexionen och
undergifvenheten ett lika enkelt som skönt
uttryck. Också i de besläktade motiv
behandlande »Drömmen» och »Hjärtats
morgon» är den musikaliska skildringen
själfständig och pregnant, ehuru icke buren af
lika stark inspiration. I de öfriga får
däremot dikten träda i förgrunden, och tonen
JEAN SIBELIUS. TECKNING AF AXEL
GALLEN-KALLELA. 1894.
blir mera dekoration. — Man har älskat
spekulera öfver frågan, huruvida Sibelius
lyckats träffa andan i dessa och andra
dikter af Runeberg. Men spörsmålet är ju
af tämligen sekundär art. Långt viktigare
är frågan, om Sibelius är sig själf i dessa
lieder och om han på textunderlaget
förmått skapa originella konstverk. Blir det
emellertid tal om förvantskap, kan man
lätt konstatera rätt märkbara likheter. Det
okomplicerade men kärnfulla i
tankefort-spinningen finna vi hos båda som ett drag
ingifvet af folkvisan, utan att någondera
skulle skatta åt dennas enkla teknik.
Känslans innerlighet, sinnets inbundenhet
återfinna vi hos flera af Sibelius’ sånger.
Sålunda rent finska drag, hvilka ta sig ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
