Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Sibelius. Af Erik Furuhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
ERIK FURUHJELM
finnandet af lösningen, stödjepunkten för
viljan till lifvet, som är hufvudtemat i
kvartetten. Ur denna eller en liknande
synvinkel skola vi betrakta det i Sibelius’
produktion ganska unika verket, för att förstå
det och vara rättvisa mot detsamma
—-och i sanning huru har det icke
vantol-kats! Tonspråket uppenbarar visserligen
icke någon intensitivare kolorit, och de
motiviska uppslagen äro ju icke i och för
sig öfverhöfvan betydande. Men diktionen
är alltigenom så varm och ideerna i sin
milda skönhet rika på
utvecklingsmöjligheter. Dessa beaktar komponisten och
skapar af ett synnerligen knappt material
några organiskt särdeles enhetliga satser,
hvilka, karaktäriserade af en och samma
grundtanke, med mycken verkan kontrastera
mot hvarandra genom de varierande
riktningarna i själslifvet de manifestera. För
visso: ett tillgängligt verk är Voces intimæ
icke. Första satsens tunga betraktelser,
afbrutna af enstaka ljusglimtar, skola nog icke
bli populära, knappast heller den andras
rastlösa tonlek — ett luftigt intermezzo
— och de två sista satserna med deras
agitatoinnehåll utan optimism fängsla icke
omedelbart. Men Adagiot är en lyrisk
pärla af djup men tillgänglig skönhet och
skall med sin innerliga melodik — äfven
här inmänger sig emellertid ett oroligt
element — bli allmännare uppskattadt.
Och den som fördjupar sig i
kvartetten i dess helhet skall icke undgå att
fångas af dess poesi. — Melankolin, som
hvilar öfver framställningen, hämtar i
mycket sin näring ur finsk jordmån, den manar
ofta fram anblicken af det ensliga och
ödsliga i finsk natur.
Voces intimæ markerar, som sagdt, en
vändpunkt i sin skapares utveckling.
Såväl hvad den formella sidan af hans konst
som den ideella beträffar, hvilka båda faser
hos Sibelius alltid afspegla hvarandra —
ett tecken på den store konstnären, den
aldrig dagtingande. Tendenserna mot ett
asketiskt skrifsätt fullföljas här. Ett oändligt
kyskt och förandligadt idiom betjänar sig
tonskalden af i detta verk. Det finnes
något transcendentalt i hans sätt att röra
sig med tonmaterialet. Man skulle kunna
peka på Beethoven som förebild, men denna
nya stil är så naturligt och konsekvent
genomförd, att hvarje tanke på direkta
reminiscenser försvinner. Till stämningen
och stilen i Voces intimæ ansluta sig flera
af sångerna från senaste tid, i melodiskt
hänseende icke lika betydande som de
tidigare, samt sorgmarschen In memoriam.
Kulminationspunkten i det senaste
skedet betecknar fjärde symfonin, där
expressionismen når sin rikaste utveckling
och den »poetiska musikprosan» sin
stilfulländning. Symfonien är en ljusare
pendant till Voces intimæ. Tonskalden har
nu vunnit klarhet och predikar sin på sätt
och vis lifsförnekande pessimistiska lära
fullt medvetet och utan tragisk betoning.
Det underbara verket — det drömspelsartade
påminner i intressant grad otn Strindberg
— den kanske formellt fullkomligaste af
Sibelius alla skapelser, betecknar en själens
ytterliga koncentration. Tor.diktaren vänder
sig från verkligheten och sluter sig inom
sin egen inre värld. Det reella i hans
skapelse är blott naturfonden, som han
tecknar med den religiöse naturdyrkarens
blick för det mystiska. »Endast i den
sista satsen tyckes komponisten» —såsom
en utländsk kritiker, L. Funtek, yttrat —
»träda mer ut ur sig själf och in i världen;
men så tränger sig ett envist motiv fram,
man ser huru under dess hypnotiserande
makt portarna tveksamt slutas, huru slöjorna
åter sänka sig.» Men ha vi icke här det
finska lynnet utsagdt i ädla symboler och
är icke den varma och djupa fonden finsk,
äfven den! Och höjer icke å andra sidan
den klarhet och intensitet, hvaraf
framställningen lyser, handlingen till ett
allmänmänskligt universellt plan! Det fordras
emellertid den store skaldens kraft och
mod till att ställa sig på denna
ståndpunkt och i en barockt naturalistisk tid
predika denna konstnärliga och individuella
asketism såsom den saliggörande, den
ro-gifvande.
Fjärde symfonin utvisar i hufvudsak
Jean Sibelius’ nuvarande position. Den har
han slutligen nått, alltigenom bevarande
sin diskreta idealism, sin personliga
egenart och sitt finska kynne förenadt med ett
allmänligt betraktelsesätt — efter
Sturm-und-Drang-periodens hänsynslösa
kraftutveckling, efter det mytologiskt-historiska
skedets intensiva romantiska utbrott och
efter den tredje periodens
verklighetssyftning.
Tonskalden är nu i sitt fyrtionionde
år, fortfarande starkt verksam (af hans se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
