Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Kvinnoböcker om män. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNOBÖCKER OM MÄN
2 77
konstnärlig allmogeskildrare med Albert
Engström och Ernst Ahlgren, hans med
honom i detta afseende jämförliga samtida,
ett enda verk af Strindberg — Hemsöborna
— undantaget.
Tyvärr fick han — både som författare
och dramatisk »landsmålare» — en sådan
uppsjö af mer eller mindre äkta efterföljare,
att man till slut blef utled på »bondkomiken».
Eller — som fallet var med mig och andra
landsbygdens barn — man kände sig sårad af
att landtfolket blef utskrattadt af stadsborna!
Det var ett af de tragiska momenten i
August Bondesons öde, att han, den fine
konstnären på sitt område, blef slagen
samman med de många tarfliga
»lustigkur-rarna».
Blåa kistan uppenbarar hvilken
samvetsgrann och väljande artist han å ena
sidan var, liksom å den andra hvilken
vetenskapligt noggrann landsmålssamlare. Då
han endast var återberättare af folkets egna
meddelanden, sökte han till en början
genomföra full dialekttrohet. Sedan beslöt
han sig — lyckligtvis — för riksspråk
men med ordställningar och ord från
landsmålet.
Han anger omedvetet den djupa
skillnaden mellan sig och de folklifsskildrare,
som iaktta folket ifrån sina sommarnöjen,
med de enkla orden:
■»Ej blott studerat men erfarit folkets
tankar och känslor.» Och han tillfogar:
i~>Min grundåskådning är
idealisk-humoris-tisk; själfva skildringen realistisk.» Med lika
mycket sanning säger han: »Jag har
aldrig tillhört någon s. k. litterär skola eller
ställt mig under några mästare utan sökt
utbilda mig efter egna anlag under
upprepade studieresor.»
*
Sedan utgifvarinnan ur den Blå kistan
trollat fram läkaren, folklifsskildraren och
landsmålaren Bondeson, återstår ännu
författaren till ett af vår litteraturs få
klassiska mästerverk på lifsskildringens område:
Skollärare John Chronschoughs memoarer.
Först och främst får man till sin bittra
saknad veta, att kistan innehåller ett kort
utkast till ännu en tredje del af
memoarerna. Och vidare finner man hvilket
oerhördt material Bondeson samlade just för
den boken, alla blad påtecknade med mär-
ket Chr. »Allt antecknas», säger Greta H.
S.:» ordvändningar, minspel, vanor, detaljer
i klädedräkt.»
Vid dessa rader föll mig i minnet några
ord af Ibsen, som en åhörare berättat mig.
Två unga skådespelerskor tvistade i ett
sällskap om fru Alvings typ och särskildt
hennes ögonfärg. Som Ibsen var
närvarande beslöto de sig att gå fram och be
honom själf lösa tvistefrågan. Den ena
började: »Säg doktor Ibsen, hvad färg ha
fru Alvings ögon?»
»Grå, naturligtvis», bet Ibsen af.
»Vet doktor Ibsen det så säkert?»
skämtade den andra.
» Vet.1» utbrast Ibsen. »Tror ni att
jag sätter penna på papper, innan jag vet
allt, allt om mina människor? Ja, ända
till hvad sorts knappar de ha i ryggen
öfver sina ytterrocksskört!»
Om någon svensk diktare om sig
kunnat säga detsamma, då var det
Chronschoughs andlige fader! Inför Chronschough
vet man ej om man mest skall glädjas
eller bedröfvas öfver att Bondeson lefde af
läkaryrket och författade på småstunder.
Hade han varit yrkesförfattare med stort
statsanslag — som han bort ha — då torde
detta ha varit bäst för honom som för
Sveriges litteratur. Men skulle han lefvat
ensamt af sin penna, som så många andra
— hvilka därför aldrig fått tid att låta
sina verk långsamt mogna och fullkomnas
—- då hade han kanske aldrig gifvit vår
litteratur en John Chronschough.
Liksom han med den kräsne
konstnärens blick ur stoffmassan valde de
väsentligt kännetecknande dragen; liksom han
med målmedveten ro lät diktaringifvelsen
klarna; liksom han med skapande
intuition gaf typen dess tendensfria, lefvande
gestaltning, så nedlade han den finaste
språkkonst, den mest grannlaga stilkänsla
i Chronschoughs själfbiografiska svada
Det är förunderligt att några någonsin
i denna bok kunnat se ett angrepp på
folkskollärarekåren! Gestalten är tvärtom
så fullt individuell, att den just därigenom
blir hvad tendensskildringen aldrig når
upp till: en oförgänglig typ för ett visst
slags människa, som vi träffa i alla klasser,
ehuru folkskoleseminarierna ju visat sig vara
ypperliga drifbänkar för de frön till den
typen, som i dem planteras. Boken är
ingen speritning. Den visar oss en med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0309.html
