Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kvinnoböcker om män. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
ELLEN KEY
Ida Bäckman har ej tvekat att berätta
pinsamma drag ur Frödings sjukdomslif,
emedan hennes själfatagna räddningsbragd
sålunda skulle stråla dess klarare. Bland
exempel på ett tidigare »vildt lif»,
framdrages t. ex. samvaron med Heidenstam,
Acke, Albert Engström och Birger Mörner
i Sandhamn: en tid som enligt de öfrigas
vittnesmål var pojkaktigt munter men allt
utom vild. Andra sådana mindre
oriktigheter ha påpekats af professor Frey
Svenson, och flera lära finnas att rätta. Men
jag stannar vid den stora oegentligheten i
boken: att den handlar om Ida Bäckman
mer än Fröding. Det är sina bref hon
meddelar, mycket sällan hans; sitta ord hon
jämställer med hans ord, och af hans
meddelar hon hufvudsakligen de, som afse henne.
Allt det underbara, som denna tid rörde
sig inom Frödings ande, t. ex. hans storartade
kpsmiska visioner, hans djupa
religionsgrubbel, hans idérikedom i alla riktningar —
om detta får man i I. B:s bok endast svaga
aningar. Kanske meddelade han sig föga
djupgående med henne; kanske roade
honom mest hennes lek och smek och
gnabb. Men i hvad fall som helst: för den,
som i verkligheten såg Frödings
profetgestalt, sådan Richard Bergh från denna
tid bevarat den i sin storartade tafla, för
den, som — om än blott flyktigt — fick
ett intryck af denne andes storhet äfven i
sönderbrustenheten, blir I. B:s bok äfven
ur denna synpunkt allt utom öfvertygande.
Man finner där icke Gustaf Fröding och
icke — som I. B. med våldsam själföfver-
iakttagit. Men den fina skildringen synes mig typisk
de från födelsen lytta själarna, lytta i den
meningen att de fullkomligt sakna själfförtroende och
därför stridsmedel.
skattning ifrar att teckna henne — hans
»Unsterblicb Geliebte.» De kvinnor—har
man sagt mig — som Gustaf Fröding älskat,
ha tvärtom varit stilla och skygga, försynta
och inåtvända som han själf.
Med god vilja sökte jag se I. B:s bok i
det bästa ljus. Men jag nödgas erkänna
att den hör till de slag af personliga
memoarer, dem jag här ofvan åsyftat, dem om
hvilka man kan bruka Bondesons sedan
anförda ordstäf: vill du plocka rosor måste
du ock lida tornet. Med andra ord: vill
man ha själfbiografier, måste man också
vara beredd att få dylika, alla
verklighetens mått förvirrande själfspeglingar.
På ett ställe synes Gustaf Fröding ana
hvad Ida Bäckman borde varit för honom,
när han frågar om hon kunde blifvit hvad
Eckermann var för Goethe? Med vanlig
själftillit svarar hon, att det kunde hon visst,
ifall Fröding varit Goethe. Som man ju
ej kan misstänka att hon menar att
Fröding ej var stor nog för en sådan själflös
hängifvenhet som Eckermanns, blir svaret
endast en af de otaliga backfischknyckar,
som i denna bok verka flin på ett, med
hänsyn till situationens tragik, upprörande sätt.
Här var verkligen ett tillfälle att ge
eftervärlden en vacker bok om en af Sveriges
störste, en bok, som kunnat blifva
betydelsefull för framtidens syn på Fröding,
så som Eckermanns städse förblir det för
bilden af Goethe.
Ida Bäckmans bok blef i stället en
romantiserad själfapoteos, hvars värde för
framtiden kommer att bero på den grad
af skarpsinne, hvarmed kommande granskare
förstå att finna den verklige Frödings drag
bredvid den af en hysterisk fåfänga förstorade
kvinnobild, som undanskymmer dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
