Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Spåkvinnan mamsell Arfvidsson. Af Ernst Wallis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPÅKVINNAN MAMSELL ARFVIDSSON
327
februari) redan före början af mars,
emedan man spått konungen, att mars månad
skulle blifva farlig för honom.
Denna märkvärdiga spådom är således
icke en efter katastrofen den 16 mars
uppdiktad sägen, såsom stundom uppgifvits,
utan ett alldeles säkert redan i slutet af
februari kändt faktum. Men däiemot finnes
ingen autentisk berättelse om detta Gustafs
sista besök hos den åldriga sibyllan borta
vid Bödelsbacken. Ej heller känner man
de ordalag, i hvilka spådomen var
affattad, blott att den innehöll en varning
för mars månad.
Det var antagligen någon natt närmast
före Gäfle riksdag (dit konungen afreste
den 20 januari) som Gustaf, plågad af
mörka aningar, förklädd och med mask
framför ansiktet, rådfrågade kaffegudinnan
om sitt framtida öde. Spådomen gick i
fullbordan på operamaskeraden den 16
mars. Allt sedan dess har minnet af
mamsell Arfvidsson varit oupplösligt
förbundet med hågkomsten af Gustafs
tragiska död.
Den oförskräckthet, spåkvinnan visade
mot högtstående personer, gör det
sannolikt, att hon icke blifvit oberörd af den
frihetsanda, som under åren 1789—92
genomströmmade Europa och äfven nådde
Sverige. Men det enda bevis därpå som
finns kvar är den olycksspådom, hon
förkunnade en dag i juli 1792, då fröken
Malin Rudenschöld besökte henne.
Sibyllan spädde då, att konung Gustaf IV
Adolf skulle komma att »lämna Sverige
och irra omkring i främmande land». Det
var 1809 års revolution som sålunda
förebådades redan sommaren I 792.
Under förmyndarregeringen drabbades
kaffegudinnan af en stor motgång:
kaffe-förbudet. Regeringen förbjöd både
införsel och användande af kaffe från 1 augusti
1794, säkerligen en sorgedag för den gamla
spåkvinnan. Kaffeförbudet gjorde det
omöjligt eller åtminstone svårt för henne att
vidare utöfva sin spådomskonst. En följd
däraf måste bli, att hennes inkomster, som
under Gustaf III:s regering synas ha varit
ganska rikliga, mycket minskades, ja
kanske alldeles utsinade. Trots allmänhetens
starka missnöje fortfor förbudet att gälla
ända till den 24 november 1796, då Gustaf
IV Adolf upphäfde det »tills vidare».
Nu var mamsell Arfvidsson åter oför-
hindrad att spå i kaffe. Sommaren 1797
besöktes hon af grefvinnan Armfelt, som
rådfrågade sibyllan för att få veta sin
landsflyktige makes, den störtade
konungagunstlingens framtida öde. Efter att ha
stirrat på kaffegrumset svarade spåkvinnan,
att allt skulle väl aflöpa för grefvinnan
Armfelts make och sorgens tid snart vara
ute. Denna spådom var en af dem som
gingo i fullbordan.
Det var den sista ljusglimten i
mamsell Arfvidssons lif. Sedan följde endast
olyckor. Från den 6 april 1799 blef
åter införsel och användande af kaffe
förbjudet.
Följderna af dessa förbud och kanske
äfven af förföljelser från polisens sida
visade sig snart. Mantalslängden för år
1800 meddelar, att mamsell Arfvidsson och
marockanskan Adrottja visserligen
fortfarande bodde kvar i det lilla röda trähuset
i hörnet af Bödelsbacken och Johannes
Östra Kyrkogata, men om båda de gamla
kvinnorna står antecknadt, att de voro
»orklösa och utfattiga».
Marockanskan Adrottja, som
förmodligen numera var mamsell Arvidssons enda
sällskap och vän, befriades snart från sina
lidanden. Hon afled den 30 januari 1800
och begrofs den 3 februari på Johannes
kyrkogård. Vid sin död var hon 75 år
gammal, upplyser Johannes församlings
be-grafningsbok.
Därmed förlora vi det sista spåret af
mamsell Arfvidsson. Ensam, utan
släktingar och vänner, »orklös och utfattig», hade
den sextiosexåriga gumman ej annat än
nöd och elände att motse.
Så försvinner i nattens mörker denna
kvinna, till hvilken sådana snillen som
Gustaf III och Ehrensvärd och så
älskvärda kvinnor som grefvinnan Armfelt och
fröken Rudenschöld lyssnat med förtroende
och stundom kanske också med bäfvan.
De historiska källorna rörande henne äro
så fåtaliga och knapphändiga, att det kan
förefalla lika orättvist att fälla ett omdöme
om hennes karaktär som det skulle vara
att bedöma en romanbok, hvarur de flesta
bladen äro utslitna och hela sista kapitlet
saknas. Men ett par hufvuddrag i hennes
karaktär framträda likväl tydligt.
Hon måste själf ha trott på sina
spådomars sanning. Säkerligen var hon ej
en bedragerska, utan en öfverspänd fantasi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
