Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En bergbestigning i Lilla Atlas. Af Anders Ångström - "En gammal visa". Af Ellen Lundberg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3Ö2
ANDERS ÅNGSTRÖM
mörkt eller — det skulle varit mörkt om
icke något nytt inträffat. Fullmånen har
gått upp. Och det forna landskapet,
så verkligt i sina klara färger, har med
ens omskapats till ett teaterlandskap, till
något overkligt, spökligt, ihåligt, till ett
landskap i svart och hvitt. Klipporna
och utsprången stå med mörka skuggor,
och de taga formen af ansikten med öppna
ögon, vidöppna ögon som stirra ut i natten.
Det lilla marabou-huset af bristfälligt
rappad sten lyser spöklikthvitt. Därinne ligger
en helig man begrafven. Araberna, som
lagt sig till hvila, insvepta i sina hvita
burnuser, lysa som huggna ur marmor.
Icke ett ljud stör tystnaden. Men jag
gör med jämna mellanrum observationer
med mina instrument och klifver
försiktigt öfver araberna för att icke väcka
dem. Och jag ser huru nere på slätten
den lilla glada staden Blida vakar med
tusen ögon.
Och rundt omkring mig vaka
stenansiktena.
"EN GAAAAL VISA"
AF ELLEN LUNDBERG-NYBLO/A
De sorger och synder och misstag och år
jag bär på nacken,
jag bytte dem ej mot den trotsiga vår,
då jag gick i kortkjol och flätadt hår
och sträfvade uppför backen!
Det var vårdoft till yrsel af lönnblommors gull,
det är sant. — Men sedan? —
Den måne, som då stod så glimmande full,
snart skymdes af dunkel för tårars skull
och försvann i ett töcknigt nedan.
Och mycket man diktat i jubel och rus
och helig bäfvan,
nu knastrar mot sulan som landsvägsgrus;
stjärnljuset glömdes vid skriflampans ljus,
och drömmen blef dagstung sträfvan.
Men man kväljes ej längre af oro så vildt,
när det våras och smälter.
Det har mojnat inom en, är stumt och stilt,
man har lärt sig att småle försonligt och mildt —
och förneka att hjärtat svälter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
