Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
CARL G. LAURIN
historiker — och kanske alla andra också
— människorna äro så lärda nu för tiden,
men då den danska teatern promt ville
uppföra skådespelet, blef han emellertid ej
ledsen. Det är en praktfull orientalisk
fantasi, och romantikens ande har borttagit
den torra glöd som så ofta gör orientalisk
dikt onjutbar för oss. Den romantiska
ironien och genomskinliga symboler,
anspelningar på skaldens eget lif, allt detta gör,
trots det oroliga i de 19 tablåerna, att
mången med mig njöt af detta diktverk,
där så mystiska ackord klinga, om det
också ibland kommer in något söfvande
som vattenkonstens eviga frusande i
palatsets marmorskål. Det var fullkomligt i sin
ordning, att den gyllene pomeransen skulle
falla i Aladdin-de Wahls turban. Han
spelade så, att man förstod hvilken kraft
det ligger i den sorglösa lyckan, och det
var ett mästerstycke af den högt begåfvade,
man kan väl säga geniale skådespelaren,
att i våra hjärtan framkalla det gamla
ordet »o ungdom hur fager du är». Flera
gånger häpnade man öfver den äkta
naivitet, hvarmed han uttalade sina svåra
repliker, och äfven det stormande och häftiga
hos den sympatiske lymmeln gjordes starkt
och ändå icke öfverdrifvet.
Herr Hedqvists Protevsförmåga
förnekar sig ej heller denna gång, men han fick
dock icke fram det förskräckande i den
store trollkarlen, och hur präktigt han än
gjorde typen, kände man kanske ej nog,
hur han frättes af afund öfver att han med
all sin lärdom och all sin flit skulle stå i
skuggan af Aladdin.
»Hon var gul men inte nari’», muttrade
en bakom mig sittande göteborgare, då
Gulnare, fru Bosse, visade sig. Jag säger
inte ett ord för mycket, om jag påstår att
hon var sötare än granatäpplet och »att
man ej kunde se sig fullsynt på hennes
kungliga goda skådelse och åthäfvor».
Det inslag af borgerlig komik, som t. o. m.
en romantiker ej vill alldeles undvara,
om han är dansk, fick sin rätta färg af
fröken Ählanders Morgiane, och i en biroll
gjorde herr Browallius en jude, så
sprudlande af vitalitet, så törstig efter ädla
metaller, att man tyckte synd om honom, att
han ej lyckades i sina bedrägerier. Det
verkar alltid god teaterkultur, då birollerna
äro tagna på allvar. Hvad uppsättningen
beträffar, hade stora kunskaper och mycket
arbete nedlagts. Allt blef kanske ändå
inte som man ville. Jag hade önskat oftare
se helhvita väggar, mot hvilka dräkterna
aftecknade sig, ädlare former på kupoler
och palats. Nu tänker man ibland på Tivoli.
Tablån Nureddins kammare var emellertid
det vackraste jag sett af orientaliska
interiörer på scener. Jag vet ej hur ett
trollkontor i Persien är inredt, men den varma
guldtonen på väggen, det blå papperet på
samma vägg, förmodligen några minnesregler
för trollkarlar, allt i en belysning som gaf
vingar åt fantasien, gladde åskådarna,
åtminstone sådana hvilka som alla bättre
människor ha litet af barnet kvar i sina hjärtan.
Det är skönt då någon Aladdin låter
lampans ande fä ila genom rymderna och
låter oss vandra genom de marmorpalats
han bygger på en sekund, men det är ännu
skönare, då vi af Aladdin-Oelenschlägers
ande föras stilla fram till evighetstankarna
bakom lifvets kaleidoskopiska växling:
Hvor selsomt dog er Menneskenes Liv!
Hvor dunkelt blander sig alt blandt hinanden,
En ringe Leeg i Evighedens Haand.
Et Vink, og flux vi er det gamle Stöv.
Låt oss
Tilsammen vandre ud af Stadens Port
Og eftertænksomt staae et Øieblik
Ved Morgianes Grav, ved Hyldetræet.
Det berättas att då Talma fick
underrättelse om sin faders död han enligt
uppgift utstötte ett klagans skrik, så gripande
att han beslöt sig för att använda samma
sorts klagorop på scenen. Man kommer
att tänka på detta, då man ser Schnitzlers
Litteratur, denna lilla kostliga drift med de
skrifvande själsskildrarna, som kopiera de
mest lyckade af sina »liksom i feber
nedkastade» brytningsbiljetter och analysera
både sina och sin moités kyssar och
gråt-kriser. Det var en lustig skildring af detta
erotiska apspel som gafs af herrar Gösta
Hillberg och Ivan Hedqvist och särskildt
af fru Olga Raphael Linden, som åt hvarje
tonfall, hvarje gest, »hvarje spontant
lidelseutbrott» lyckades ge det oäktas prägel.
Herr G. Hillberg, den banale, aristokratiske
unge eleganten, som bäfvar mera för sin
tillbeddas likviderade kärleksaffärer än för
hennes olikviderade penningaffärer, denna
personlighet, som för ett par år se’n hade
varit »Prygelknabe» i hvilken litterär pjäs
som helst, var nu den ende sympatiske.
Tidens orm har bitit sig i stjärten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
