Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
385
stöfvelborstande företeelsens värde som
könsvarelse, dels mildrade stämman ganska
mycket sedan han märkt några kroppsliga
förmåner. Att ett par normala herrar skulle
stått på hufvudet för en kvinnoblomma af
så sällsynt skönhet och doft som Liza
Doolittle är absolut säkert. Äfven sista
akten är misslyckad. Efter mycket fram
och tillbaka antyder Shaw, att trots all
brutalitet och egoism hos Higgins har Liza
så fäst sig vid honom, att äktenskapet
skymtar ganska tydligt. Hade det ej kunnat
tänkas såsom ett naturligt slut, att då den
öfvermodige Pygmalion-Higgins fått sin
gat-Galatea färdig och han pockande ville trycka
henne i sina armar, hon helt enkelt sagt
nej och berättat att hertigen af
Northumberland förlofvat sig med henne, bedjande
Higgins skicka honom räkning på några
tusen guineas för allt besvär han haft med
hennes lilla förtjusande och ostyriga
tungspets. Men inhuman in i hjärtroten,
själf-uppfylld och steril som en litterär
Narcissus-typ är den store engelske
paradoxsportsmannen G. B. S. också i denna pjäs.
Det dröjde en kvart innan jag hade känt
igen fru Bosse. Endast ett mycket litet fåtal
damer ha af försynen fått gåfvan att kunna
säga svordomar och fula ord på ett
trovärdigt sätt, och jag hade ingen aning om
att jag också af den anledningen skulle få
nedlägga en tacksamhetens blomma inför
fru Bosses om gulhvitt elfenben påminnande
Galateagestalt. Äfven den murriga ton,
hvarmed hon ideligen käxade om att hon
var »en anständig flicka», och hennes »håll
i mej», voro idiomatiska och skulle nog
gillats af den fackman som förtjänstfullt
öfversatt skådespelet, Hugo Vallentin, lika
opartiskt och grundligt studerad då det
gäller slampiga »lajdis» på Leicester Square
som då fråga är om »en kärng på
Kornhamnstorg». Man njöt kanske ännu mer
af den alltför melodiska klangen i fru
Bosses vackra organ, då den dök fram
ur alla dessa underklassdissonanser. In
summa, hela rollen var ett lysande
resultat af ärligt och hårdt arbete samt
konstnärlig intuition. Hedqvist hade gjort
Higgins valpig, naivt egoistisk och
vetenskapligt cynisk. Det föreföll riktigt.
En mycket rolig bifigur var Lizas
dagars upphof, hvars strömmande flux de
bouché endast kunde afbrytas af en lika
stark flux de whisky i andra riktningen.
Ord och Bild, 2j:e årg.
Fot. Atelier Jæger.
HARRIET BOSSE SOM LIZA I PYGMALION.
Herr Emil Hillberg spelade denna roll
alldeles förträffligt. Man får i denna Alfred
Doolittles roll också ej glömma bort, att de
träffande lustiga cynismerna, som flöda ur
detta subjekt, i alla fall äro födda i Shaws
hjärna.
Svenska teatern har offrat en klassisk
och ren jungfru åt kritikens Minotaurus.
Jag satt och tyckte att Schiller var snäll,
att herr Ranft var snäll och att fru
Brunius var snäll och mycket söt, och jag
hade, hvilket ej ofta händer mig på
teatern, ganska tråkigt. Den är nog, som
Goethe skref om pjäsen, »Brav, gut und
schön», men kanske mest »brav». Där
finnes allt det tråkiga i en historisk pjäs
och litet till, ty det skall ej vara ofta som
en så skakande slutscen i verkligheten,
i pjäsen kokas om, så att i stället för att
Jehanne la bonne Lorraine, som i
verkligheten såldes till engelsmännen för 16,000
francs, förråddes af sin konung och sitt folk
och af den franska biskopen i Beauvais
dömdes att för kätteri å båle brännas,
låter Schiller henne dödligt sårad å
slagfältet hyllas af sin konung: »du bist heilig
wie die Engel», och sedan så godt som
lefvande upptagas till himmelen.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
