Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
CARL G. LAURIN
i verkligt frisinne hunnit längre i
föregångslandet. Statskassören Celius, tråkig
och snustorr och något ohöflig mot den
välsmakande likören kallad »Triple See»,
älskar sin stortingsmannaplats öfver allting
på jorden. Att i stortingskorridorer få
vänlig handtryckning af högtstående, att
viktigt skaka på hufvudet med ett leende,
som säger hvarken ja eller nej, att sitta
inne med hemligheterna, hela denna
intig-heternas intighet, som är en politikers lif,
då han ej har eller vågar ha egen mening.
Det är den enda atmosfär i hvilken Celius
kan andas. Om man tänker sig en snål,
okunnig, otacksam och lynnig furste, förstår man
lätt hur en ögontjänare, rädd att förlora
sin plats, måste uppföra sig mot denna
furste. På samma sätt går det den stora
majoritetens representanter, om de ej
tilllika representera sig själfva, och detta gäller
vare sig majoriteten är helt eller delvis för
eller emot Gud, Konung och Fosterland, vare
sig partiet kallas »Vårt folk», »Folkets
eller »Det arbetande folket». Till skillnad
från andra folkförsamlingar bestå de
nordiska — också före penningstreckets
borttagande — till en hufvudsaklig del af
underklass. Och stämningen i dessa
kammare blir behaglig eller obehaglig, allt
efter som man trifves eller vantrifves med
underklassynpunkterna, hvilka naturligtvis
liksom öfverklassynpunkterna ha sina fel
och sina förtjänster. I lågsinnad
afundsjuka — som i alla tider varit och skall
förbli demokratiens arfsynd — råder kanske
likställighet mellan Sverige och Norge.
Afundsjukan blir dock särskildt stark i ett
kapitalfattigt, glest befolkadt land med
ytterst fåtalig öfverklass. En viktig sida i
politiken blir alltid under sådana
förhållanden att klämma åt s. k. bättre, och jag
skall till döddagar minnas, då Norges stolta
lejon Björnson i en tidning sökte ömkligen
ursäkta sig för den anklagelse, som en
Gudbrandsdöling på ett folkmöte riktat
mot den store skalden, nämligen att han
vräkt sig på järnväg i en andra klass
kupé. Nils Kjær hör till de fåtaliga
öfverklassare som finnas i Norge. Han
har i en långvarig verksamhet i Verdens
Gang lärt sig denna »snöda världs
lägenheter» och skildrar i sin komedi
valrörelsen i ett »torrlagdt» bad. Mycket af hvad
där sker är uppbyggligt och sedelärande,
både åt höger och vänster, men det är ej
öfver för mycket regn man klagar i
Sahara, och det är ej det radikala
struntpratet man förargar sig åt, om man har
plats vid Filip II:s hof. Det är ej den
helnyktre läsarskomakaren Fingalsen och
hans medbröder som träffas af Celius’
härliga replik: »Jeg svigter ikke min
overbevisning, hvem har sagt noget slikt
sludder.» »Jeg bare om du vil opsætter min
overbevisning, jeg lader min overbevisning
træde lidt i baggrunden intil det blir brug
for den». Den smidigheten kan finnas hos
alla partier, men det hindrar ej att det blir
något särskildt med förbudskräfvande
whiskyamatörer och försvarsfientliga
officerare.
Hvad vill då den där Celius? Han vill
bli väld och därmed punkt. Retade af
trångheten och syffisansen hos denne vän
af all sorts demokratisk frihet, således
också af kvinnans frigörelse, besluta prästen,
doktorn och fru Lavinia Celius att på
skämt lancera fru Lavinias kandidatur.
Genom ett valkartell mellan socialister
och allt hvad det kan finnas af
feodalreaktionära i Flekkefjord, eller hvar det
nu är — till socialisterna hörde också
flickorna i stadens anjovisfabrik — blef den
vackra och kloka frun väld, och den
förkrossade Celius måste för att ej bli utskrattad som
lurad hålla god min: »Jeg har veiet unde
mig selv en viledag», kom det i hans tal
till medborgarna, men en ironisk röst ur
hopen: »Nu hvil dig, borger!» antyder att
folksjälen ibland är ganska klarsynt. Då
en pjäs talar som ur ens eget hjärta och
säger ting som man endast har det emot,
att man ej sagt dem själf, blir man litet
tveksam när det gäller berömmet, man
kan vara eller man är alldeles säkert ledd
af sina partisympatier. Men här är ej fråga
om något Högsta Domstolsuttalande, det
gäller blott att vittna efter bästa förstånd,
och då måste jag säga, att med undantag
af sista akten, som ej rätt går i stil, är
denna komedi något af det allra bästa
som på länge utkommit i norden. Full af
lif, humor och skarp satir och alltigenom
motsatsen till torrlagd.
»Skorfviga hufvuden fordra skarp lut»,
säger Gustaf Vasa, och sedan Ibsen gaf
Stensgaard en tilltvålning för kryperi och
fräckhet, har väl knappast någon politisk
snuskepelle af den skandinaviska typen
fått genomgå den dramatiska reningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
