Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
OLOF RABENIUS
rik och samlad harmoni. Det är här det
ofvannämnda samspelet mellan inbillning
och reflexion i hela sin styrka och
jämvikt utvecklar sig med sin midtpunkt i en
idé, kring hvilken fantasibilden spinner sin
växt och känslan hvälfver sitt flöde.
Man vet, att det förnämligast är själens
inre lif, som Hallström tolkat i sin dikt,
och att det är af människans andliga väsen
han gifvit sina impressioner och analyser.
Dess reaktion på yttervärlden och dess
gestaltning i samhälle och kultur har mindre
fängslat honom, ehuru han tydligtvis har
en bestämd åskådning af tiden och dess
rörelser. Som diktare är han psykolog
och poet med blicken vänd mot de
hemliga striderna, de tysta djupen och den
stilla skönheten i lifvet och naturen, hvars
smärtfullt betagande mysterium gjuter sitt
ljusdunkel öfver hela hans konst. Den
egentliga lifsmystiken skapar för honom
döden, som man förnimmer som den döfva
undertonen, som den mörka färgskiftningen
i hans flesta verk. Den tyngda bidan och
sökande dröm, som äro så utmärkande för
hans människor, stå i samband med
dödsaningen, som, dem själfva kanske ovetande,
strimmar deras föreställningar. Någon
vek-hjärtad melankoli eller billig sentimentalitet
står dock ej som själsdager för denna
åskådning, som är resignerad ödestro och
samtidigt innesluter manlig lifsförtröstan, och
den nästan religiösa mystik, som fyller
skaldens världsbild, hindrar pessimismen
att bryta igenom.
Som bekant väljer Hallström gärna det
ovanliga och säregna i karaktärer och
människoöden som föremål för sin
skildring. Om han än ofta ger det enskilda fallet
en typisk innebörd och gör det till en
exponent för sin lifsåskådning,
individualiserar han på ett egenartadt sätt gestalter
och händelser, som icke sällan äga bizarr
och excentrisk prägel och ha en dragning
mot det hemska och uppskakande. Men
det själfulla allvaret i uppfattningen
utesluter äfven vid behandlingen af sådana
ämnen hvarje spår af sensation och
banalitet. Äfven det groteska får genom
tolkningen sin djupa ideella mening.
De allmänna egenskaper, som utmärka
Hallström, återfinner man helt naturligt i
hans sista berättelsesamling, Nya noveller.
Bland dem finnas ett par, som visa hans
konst från dess starkaste sida. De äro till
omfånget de minsta i hela gruppen, men
väga i fråga om innehåll och stämning med
ojämförlig tyngd ned de öfriga. Den ena
heter »Trädgårdsmästarfrun» och skildrar
en fattig kvinnas järnvägsresa med sitt döda
barn i famnen, hvilket hon måste utge för
lefvande — endast sofvande — för att på
detta förbjudna sätt kunna transportera det.
I kupén kommer hon i samspråk med
ett par andra kvinnor, och talet rör sig
om barn, efter hvilka en uttrycker sin
hopplösa moderslängtan men hvilkas
otacksamhet, då de blifvit äldre, den andra
med bitterhet klandrar.
Trädgårdsmästar-frun talar med exalterad kärlek om sin
gosse, hon lefver sig mer och mer in i sin
roll och gör sig inför de andra och i sin
egen fantasi rik och lycklig öfver sin
förmenta skatt. Gripande har diktaren här
skildrat den stackars kvinnans
moderskärlek, som ängslan för upptäckten af
bedrägeriet hetsar till det yttersta och som
spänner sig själf i en halfförrykt illusion, och
i en dristig situationsbild visat, hur
drömmen och dikten kan framspringa ur lifvets
värsta nödtvång och befria dess offer från
verklighetens tyngd. Man mottar en
stämning, hvars poesi ironiskt skär tragiken i
den gråa torftiga taflan, och skaldens
inbillning fäster en blodfärgad ros vid det
ynkliga likbyltet. Äfven i »Dockan» rör sig
berättelsen kring en moder och hennes
barn och framkallar ett intryck så
smärtsamt, att gråten vill tränga sig fram. Vi
få lära känna en from och stilla gosse,
som vårdslösad af sin mor till enda
förtrogna har en docka, som följer honom
på hans äfventyr i drömmen. Man kan
ej glömma den, där den klumpig och ful
men förgylld af hans fantasi håller honom
sällskap i den förtöjda båten, som gungar
honom in i sagolandet. Emellertid gräfver
han på uppmaning af en kamrat ner den
i jorden, hvarmed han också handlar i
öfverensstämmelse med den primitiva
instinkten att gömma dyrbara föremål. Då
han skall taga upp den igen, är stället,
där den jordats, förloradt och allt letande
fåfängt. Man tänke sig hans sorg, som
diktaren diskret undviker att närmare
beskrifva. Kort därpå omkommer han
genom att falla i vattnet ur den båt, där
vi först funnit honom tillsammans med
dockan. Händelsen vill, att det är hans
lättsinniga mor, som skall återfinna dockan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
