Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
OLOF RABENIUS
sinnig symbolik uttrycker sagan hans
bättring och omvändelse och skildrar, hur han
i högsta själanöd, ansikte mot ansikte med
döden, blir moraliskt seende och mottar
väckelsen till ett ädlare lif. När han
vaknar ur sitt rus oeh skakar förvirringen ur
sin hjärna, är han en annan människa.
Resan i dödskärran har återfört honom
till det sanna lifvet, och sagans mening
vinner rotfäste i verkligheten.
Författarinnan låter oss sålunda här se människans
väsen i dess förnedring och upphöjelse i
diktens förklarande ljus, och med poesiens
maktmedel förkunnar hon sin tro på
godhetens seger i världen. All betydande
konst skänker lifstolkning och uppväxer
ur etisk grund — i vidsträckt bemärkelse
—, men Selma Lagerlöf har i sin bok
begått det konstnärliga felet att ställvis låta
fabeln för mycket moralisera, medan
moralen lämpligen mera bort fabulera.
Den lifssfär, som skildringen för öfrigt
omfattar, utstrålar midt ur sin gråa färg
mycken poesi. Selma Lagerlöf äger i
säll-sport mått hjärtats klarsynthet för de enkla
och i anden fattiga människornas höghet,
och hon tränger genom den torftiga ytan
till det inre värdet. Vacker är sålunda
— trots en strimma af sentimentalitet —
bilden hon gifvit af den lilla slumsystern
Edit, som är en sådan moraliskt tapper
varelse och är så mänskligt rörande med
sin halft himmelska, halft jordiska kärlek
till den råe syndaren. Man får blicka in
i en värld bortom den finare kulturen,
förbisedd af de flesta, fastän den gömmer en
sådan skatt af upphöjdt mod och osjälfvisk
sträfvan. En episod, som likaledes gör ett
bevekande intryck, är den sjuke gossens
hjälpsamhet mot den förrymde brottslingen.
I flera motiv utvecklas i boken
hufvud-tanken, att det är med godhet och kärlek
man uträttar mest i världen. Selma Lagerlöfs
poesi tolkar som förr hjärtats evangelium.
Henning Berger framträder i sina bägge
sista novellsamlingar, Lifvets blommor och
Ur larmet, som den fängslande virtuos,
han egentligen alltid varit. Någon stor
lifssyn löser icke hans konst, dess
idé-grund ligger icke djupt, och rymden
för dess ingifvelse är ganska begränsad.
Men inom sin sfär meddelar den dock
en icke ringa stämningsväckelse, både
på grund af sin inre poesi och den
artistiska form, hvari den uttrycker sig.
Författaren besitter en högt drifven teknik,
som rör sig mellan elegant slipad frasering
och gnistrande brio, hans föredrag har på
en gång plasticitet och kolorit, och han
utför sina stycken med en behärskadt
lekfull fingerfärdighet. Man har åter tillfälle
att höra honom i hans gamla glansnummer,
miljöskildringen från en storstad, som han
exekverar med kanske ännu större
skicklighet än förr, i det tonerna med hvilka
han målar t. ex. Paris i novellen »Ros» i
»Lifvets blommor», blifvit luftigare utan att
därför förlora sin glans. Stockholm har
äfven i Berger en poetisk framställare,
som med sin blick för stämningsvalörer
och nyanseradt sinne för det pittoreska
lyckligt återger vår stads säregna
lokalfärg. Det finns både perspektiv och
detaljskildring af karaktäristisk verkan i hans
Stockholmstaflor, och af nu lefvande
svenska författare är det väl endast Hjalmar
Söderberg som på detta område kan göra
honom rangen stridig.
Hans lifsuppfattning, sådan den framgår
ur hans framställning af människor,
bygger på lyckan som högsta princip, och
lyckodrömmen i sin njutningsbetonade form
är egentligen den enda kraft, som hos
honom bestämmer människans stämning och
sträfvan. Då det tillhör lifvets gång att
denna dröm sällan blir förverkligad, är hans
dikt vanligen en berättelse om sökande
längtan och brustna förhoppningar. Det
ligger onekligen en mjuk känslosamhet
öfver denna uppfattning, och den röjer en
melankoliskt-sentimental blick på lifvet,
som icke gör rätt åt dess värden och
verkligheter. Man måste vara billig och
erkänna, att denna åskådning är vidsträckt
härskande bland människor och att detta
själstillstånd är synnerligen vanligt hos dem,
hvadan Berger åtminstone tecknar en
psykologisk realitet, hvilket ju är hans
närmaste uppgift som diktare. Dock finnes
en högre och fastare andlighet, som är
honom främmande. Det gråtmilda
drömmenet bildar en luft, som i längden blir tung
att andas både i lifvet och dikten och
som lägger sig hämmande öfver tankens
växt och viljans utveckling. Bergers
författarskap saknar också bärande idéer —
med sin klara linjeteckning är hans
diktning en sorts impressionistiskt-atmosfärisk
konst, i hvilken trots växlingen och rör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
