Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
OLOF RABENIUS
hållanden, och hur hans filosofiskt-poetiska
gemyt ger en subjektiv färg åt hans i
intellektuella konturer uppdragna världsbild.
Hans konst har en utpräglad sträfvan mot
lifsöfverblick och idéperspektiv, men den
verklighet, han lägger därunder, har han
med själ och sinnen uppleft, innan den fått
abstraktionens förtunning, och de tankar, i
hvilka han samlat sin erfarenhet, hvila på
konkreta iakttagelser och bevara rörelserna
af hans temperament. Så är det organiskt
sammanhang mellan bottnen och toppen i
hans verk, som visserligen har enskilda
disproportioner att uppvisa men dock i det
hela företer en bestämd enhet. Förskräckta
öfver att stå inför tankar som de själfva
sakna ropa då publik och kritik humbug
och svammel och hopblanda sin egen
grumlighet med författarens klarhet. Es
ist eine alte Geschichte, som i Ludvig
Nordströms fall för tusende gången har
blifvit ny.
I Jobb ar familj en Gobsman röjer
Nordström på nytt sin komiska förmåga och
sitt hjärtliga skämtlynne vid framställningen
af människor, utmärkt på en gång af säker
realism och humoristisk reflexion. Med
spelande kvickhet och kärleksfull satir är
hufvudpersoner uppkomlingen och
penningematadoren, potatishandlar Gobsman
uppfattad och framställd, en af de bästa
och sannaste figurerna i Nordströms hela
diktning. Inom hans egen familj, som
han för öfrigt styr med godlynt myndighet,
möter honom en konflikt från hans egna
barn, som på ett sårande sätt låta honom
känna öfverlägsenheten af den bildning, de
ha hans välstånd att tacka för. Genom
att köra dem på porten visar han hvad
pengar betyda. Men »den fina världen»,
från hvilken de förklarat honom utesluten,
lämnar honom ingen ro och blir det mål,
dit han trår, och vägen dit är en
donation och tecknet på upphöjelsen en orden.
Han söker en artist för att låta måla sitt
porträtt, han antar förnäma vanor, vräker
sig i landåer och på restauranter. Han
pöser af ambition och triumferar öfver sina
barn, som samtidigt få fresta en hård
existens. Man förstår, i hvilka dråpliga
situationer författaren låter honom uppträda och
hur han begjuter honom med löje under
hans irrfärd efter ära och rykte. Men
döden kommer emellan, och han får aldrig
upplefva den stora triumfen bland sina
barn, med hvilka han till sist försonat sig.
Efter hand har det blifvit en motivglidning
i hans sträfvan efter dekorationen, som till
sist blir någon dimmig symbol för hans
ideella drift från att ha varit målet för
hans fåfängas ambition.
Karaktärsteckningen saknar på denna punkt klarhet. Men
öfver hans död faller i alla händelser ett
sken af försonande humor, som skänker en
syn som från ofvan öfver denna jordens
besvär och vedermödor. Gobsman är
omgifven af en mängd präktiga och
verkningsfulla figurer, hans menlöse, godtokige
son, en andlig kusin till Ankarsparre, hans
artistfjolliga dotter, den gamle läsarräfven
Pappelman och andra. Det är klart, att
framställningen i en bok af Nordström skall
lifvas af ett regn af infall och hugskott,
som subjektivt bryta stilen, ibland till dess
nackdel. Hans reflexioner ha alltid en
frisk fyndighet öfver sig, äfven om de tåla
en jämkning. Hvad han t. ex. på tal om
Nationalmuseum och Nordiska Kompaniet
säger om gammal och ny lump kan man ju
ej precis godta — öfverdriften är väl dessutom
afsiktlig —, men den lekfulla
sammanställningen är rolig, fastän sakgrunden är svag.
Nordström har som diktare den särskilda
styrkan, att han aldrig upprepar sig, hvarje
verk af hans hand har, fastän del af ett
enhetligt författarskap, sin egendomliga
prägel och ton, och så är också fallet med
Gobsman. Man märker sålunda lätt, att
humorn här är fylligare och mera
individualiserad än i de föregående böckerna,
hvilket sammanhänger med att skildringen
ät knuten till en utförligare tecknad
huf-vudperson.
I Bottenhafsfiskare har författaren åter
upptagit den rena folkskildringen, hvarmed
han en gång i Fiskare slog igenom. Om
man jämför dessa båda böcker, som till
ämne ha de ångermanländska kustbornas
lif, finner man skillnaden i den säkrare
artistiska uppfattning och det enklare
föredrag, som utmärka den senare af dem.
Den har emellertid tillika kvar den friska
naturfärgen från ungdomsverket. Ett
framträdande drag i Nordströms
folklifsskild-ringar är deras trygga och lugna realism,
som vittnar om ett säkert målaröga och
objektivt iakttagande psykologisk blick. Vår
litterära bygdekrönika har af Nordström
utvidgats med ett karaktäristiskt blad. Det
är ett afskildt släkte hans fiskare utgöra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
