Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Pius X:s kyrkoregering. Af Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 o6
HJALMAR HOLMQUIST
öfver hela världen bjuda den katolska
spetsen, den anglikanska kyrkan. Det
sätt, hvarpå den ultramontana
propagandan stundom bedrifves i England, är ock
föremål för amper kritik; det påstås, att
den kände författaren Hockings äfven
till svenska öfversatta roman »Jesuiten»
skall ge sannfärdiga interiörer därifrån.
Hall Caines »Kvinnan som du gaf mig»
har ock åtskilligt att berätta. Om nu
Ulsters protestantiska befolkning midt i
det protestantiska Brittiska riket skall som
offer åt liberal »parlamentarism» tvingas
in under ett säkerligen fanatiskt
katolskt-irländskt regemente, så blir detta en af
de stora triumfer, hvilka Pius X kan
inregistrera på sitt ingalunda fattiga
segerkonto.
Inför detta konto dröjer Pius’ blick
förvisso med välbehag äfven på
Amerikas namn. Trippelalliansen och
Amerika, eller närmare bestämdt det
öfvervägande protestantiska Tyskland och de
öfvervägande protestantiska Förenta
Staterna, ge nog numera det papalistiska
systemet dess bästa ryggstöd. Redan
därigenom att katolska kyrkan i Förenta
Staterna ej blott är det fastast
organiserade religiösa samfundet utan ock
under de senaste åren ryckt upp till att
blifva mer än dubbelt så stort som
något annat kyrkosamfund (år 1910
12,575,000 kommunionberättigade
katoliker, 6,819,000 metodister, 5,634,000
baptister, etc.) har den i det religiöst
hun-drahöfdade riket särskilda möjligheter att
göra sitt inflytande gällande. Och detta
har den under Pius’ ledning verkligen
icke försummat att göra. Förhållandet
mellan Pius och den förre presidenten
Taft utvecklade sig mycket vänskapligt,
och påfven sparade ej på lofpris, som
bjärt stack af mot hans snäfhet gent
emot Roosevelt efter konflikten om den
hemresande lejonjägarens audiens i
Vatikanen. Vid den stora kardinalutnäm-
ningen nov. 19x1 tilldelades purpurn till
tre amerikaner, däraf två ärkebiskopar i
Förenta Staterna, så att detta ryckte
upp i jämnbredd med de mest gynnade
europeiska stater. Taft bragte ock
påfven sitt tack för denna heder, som då
vederfors hans land. Den beredvillighet,
hvarmed Taft tog råd från katolskt håll,
framkallade en pressdiskussion, och
på sina håll fann man i Amerika den
frågan redan aktuell, om Roms
maktställning innebure en fara för Förenta
Staterna. Om den nye presidenten
Wilsons ställning till Rom har ännu intet
varit synligt i den tillgängliga pressen;
Amerika lärer dock ej blifva förbigånget
vid den stundande kardinalutnämningen.
Om Pius X:s energiska
ultramonta-nism medfört framgångar inom den
öfvervägande germanska världen, så har
den däremot skärpt de kyrkliga
konflikterna i det romanska Västeuropa.
Frågan om den nationella statens egna
myndigheter eller det utländska
internationella påfvedömet i sista hand skall
bjuda öfver statens katolska invånare —
detta oundvikliga moderna kulturproblem
har fått sin tillspetsning i Frankrike.
Dreyfus-affären och andra händelser vid
slutet af Leo XIII:s regering gåfvo en så
skarp belysning åt konsekvenserna af en
jesuitledd katolsk kyrkas makt, att de
franska statsmyndigheterna funno nödigt
gå till motanfall. De viktigaste
detaljerna häri voro föreningslagen mot
ordnarna och deras skolor 1901 samt
tolkningen af det berömda napoleonska
konkordatet af 1801 på så vis, att franska
staten ägde utnämna Frankrikes biskopar.
Pius X fick här ett bekymmersamt arf;
men hans politik gaf kampen en
oväntad form. Om han bestämdes af
vidt-skådande blick eller af blind oförmåga
att inrätta sig efter verkligheten, därom
skall framtiden döma. Visst är, att Pius
snarast framträdde som anfallande part.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
