Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Då liljorna blomma. Af Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
ANNA LENAH ELGSTRÖM
dess smekande närvaro, hungrig efter
mer och mer af honom och hans kärlek.
Men fick aldrig nog. Natt efter natt låg
hon vaken i mörkret, som susade af
hennes bultande blod — ensam sedan han
gått — fast ensam hade hon ofta varit
äfven förut. Öfver hennes ansikte, där
det lyste silfverhvitt på kudden i
ljusspringan mellan fönstergardinerna,
skimrade stilla hennes starka, tåliga leende.
Undergifvet väntade hon en ny dag af
längtan med händerna knäppta öfver sitt
■ hjärta, som flammade af kärlek, likt en
osalig liten låga i stort mörker, ensligt,
fullt af vemodig törst, ängsligt spörjande
i brinnande oro. Ty de flesta kvinnors
lott var äfven denna stolta, sköna af
många tillbedda dams. Aldrig var hon
säker, aldrig vågade hon bli det, aldrig
ägde hon, ägdes blott, och då hon gaf
mest fick hon själf minst. Då han
blifvit till ett barn vid hennes bröst, så som
blott en man kan bli det, hjälplöst, stolt,
förtroendefullt blottande allt sitt goda
och onda, all sin styrka och svaghet,
medan han såg på henne med frimodiga
barn- och härskarögon, som ville han säga
— »Se där, kvinna, hela jag, se, se, jag
vill att du skall se och dock älska, se
och därför älska, jag vill hvila ut hos
dig med allt mitt, gif mig ro med dina
kyssar, gif mig glömska i din famn, lilla
nakna moder! — och när han så fått
lugn och slumrat in i hennes sköte, då
var han icke längre ensam, men hon var
det kanske. Hon log litet trött då —
ty hennes hjärta hade icke fått öppna
sig och hvila ut, sin egen längtan hade
hon icke fått stillad, sin egen oro hade
hon icke vågat visa honom — honom,
som kom för att finna frid i hennes
kärlek, icke för att finna henne själf. Hennes
hemligheter brydde han sig icke om —
det var blott då han behöfde henne hon
fanns till för honom. Men stark nog,
kvinna nog, moder nog att kunna lyck-
liggöra utan att själf vara lycklig, var
hon nöjd blott hon fick det, nöjd med
hvad som helst då, och log tryggt sitt
lugna leende af öde och vilja mot hela
lifvet. Ty ändtligen kände hon kärleken
— den stora kärlek, som slog upp alla
väsendets portar mot oändligheten,
vidgade ut, strålade upp — den kärlek, som
var bäfvande ansvar, djup ärelystnad,
eldig sträfvan att intet begära för egen
del, att ensam räcka till, befria sig från
allt smått, blifva fri och, stor nog för
det högsta och skönaste, blifva gränslös.
Ändtligen kände hon den kärlek som
var till lif— icke blott den mörka, grymma,
själfiförbrännande hon förut känt — den
som alltid ville förintelse, var bristfärdig
likt en alltför hårdt spänd fjäder,
sviktande in i blodigt hånleende tomhet. I
den kärleken hade hon alltid drifvits af
en sammanbiten vilja till slutet, det
yttersta — till att afslöja ihåligheten af
all sin egen och andras allvar och
glöd-sätta allt på en spets — blott för den
kalla glädjen att se allt rasa omkring sig.
Ända till han kom. Då — för första
gången — brast intet, sviktade intet,
sprang allt strålande upp i ljuset med
henne i famnen, läkt, yr och leende trött,
likt ett sjukt barn, som vaknat till hälsa
och till lifvets långa solskensdag. Med
honom.
Triumferande mod fyllde hennes unga
bröst och vidgade det under den blanka,
blåa brokaden. Stolt lyfte hon sitt tunga
släps fållar kring sina smidiga sträckta
lemmar och steg upp för den sista
terrassen. Däruppifrån såg hon nere i
trädgårdens djup de tre dunkla dammarna
ligga utefter hvarandra, likt trenne ärgiga
gamla speglar, och längst bort den mörka
fransen af cypressernas himlastormande
torn, hvilka afgränsade hela den
underbara, gröna grottan, där den hängde
liksom i luften. Ty bakom muren, hvilken
stupade rakt ner, fanns ingenting —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
