Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Då liljorna blomma. Af Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÅ LILJORNA BLOMMA
443
— det var som om han gifvit igen något
och stolt bedt om tillgift. Den gamle
Malatesta satt och stirrade, liksom trodde
han icke sina sinnen. Nyss hade han
känt sina brutna krafter svikta — ännu
en liten stund och ynglingen skulle lätt
kunnat afväpna honom. Hvarför afstod
han då nu från seger, från allt? Men
Giovanni Pico ryckte på axlarna
undrande och afbedjande på en gång —
han kunde icke förklara, icke begrep han
riktigt själf hvarför allt detta på en gång
blifvit så litet, så allt för litet. Liksom
det mesta, tänkte han nästan bäfvande,
det mesta i denna alltför stora värld!
Då flämtade madonna Camilla till
bakom dem, och de vände bägge på en
gång sina blickar mot henne. Hon satt
kvar på hästen och såg på dem tillbaka,
med ett ansikte som af hård och skön
marmor. Hon hade förstått allt, hela sitt
nederlag, sin kärleks dödsdom. Och på
kvinnors vis förstått icke blott sig själf
— förstått äfven sin gamle makes sorgsna
hjärta, sin unge älskares omättliga själ,
hvilken trött af sin hunger dock aldrig
kunde få nog af storhet, af fullhet och
makt och ständigt kastade det han hade
af små delar för att finna helheten.
Liksom en drunknande i dödsögonblicket ser
hela sitt lif rullas upp för sig likt en karta,
så såg hon nu hans och sitt eget — såg
i andanom hans korta, snabba, mäktiga
och ödsliga väg genom allt högre och
isigare regioner — såg sin egen — —
ack, ingen fanns–-. Och log
därvid — då hon tänkte på hur litet det be-
tydde. Den kärlek, hvilken för honom
var så liten att den var mindre än intet
— för henne hade den varit allt — det
enda i lifvet som var godt — resning,
rening.
Men än sedan — han hade väl rätt.
Inget sådant fanns — hade blott synts
så för henne — än sedan — än sedan
Alltjämt med samma hårda, tåliga
stenleende uppgaf hon ett rop af ödslig
ångest, vände sin häst och flydde i ilande
fart, piskande på djuret likt en rasande.
De bägge männen stodo stilla och
lamslagna af häpnad och stirrade efter
henne. — Så talade gubben, i det han
sorgset sträckte sina armar efter den
bort-skyndande gestalten, där den sprängde
fram i soldiset öfver kampagnan med sitt
högburna juvelprydda hufvud skimrande
som af små lågor och sitt blå släp
fläktande efter sig likt en flygande fågels
vingar. — Du har släppt en brand öfver
staden! sade han lågt. Hans hufvud föll
mot hans bröst och han red långsamt bort.
Men den unge stod länge kvar och
stirrade ut i ljusskimret därute, hvari hon
försvann. Då den sista strålen af hennes
färd slocknat, bleknade han långsamt. —
Jag älskade henne, hörde han sitt hjärta
hviska i skymningen. — Jag älskade
henne, sade han sig rysande, och visste
det icke förrän jag drifvit henne bort.
Som så mycket annat — — O, hvad är
det jag icke kastat bort — hvad har jag
— hvad vill jag ha?
Men intet svarade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
