Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En brefväxling mellan två konsthistoriker. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BREFVÄXLING MELLAN TVÅ KONSTHISTORIKER
463
afståndstagande från de moderna
konsthistorikernas detaljplock (som dock uträttat
mycket af värde) att tänka på en mästare
som Julius Lange, också han en stor och
hög ande, också han begåfvad med en
genial och själfull blick för väsentligheter
i konstens värld men svag i »attributioner».
Därför öfverraskar det ej heller att höra
Burckhardt ondgöra sig öfver att några
arkeologer, »sitt rätthafveri i topografiska
frågor till behag», gjort hela Forum till en
»Josafats dal» och betrakta detta
förhållande som hörande med till det »långa
kapitlet om vetenskapens fanatiska
högmod ».
Som alla betydande människor hade
Burckhardt en fin och egendomlig
själf-säkerhet, men högmodig var han icke. När
man tänker på, hur fåfängan och högfärden
grassera bland vår tids vetenskapsmän, gör
det ett uppfriskande intryck att i dessa
Burckhardtska bref gång på gång möta
uttryck för en äkta anspråkslöshet. Då
Gey-miiller sändt Burckhardt sin bok om Rafael
som arkitekt, skrifver denne ett långt
tack-bref rörande detaljer i det intressanta
ämnet och lägger på slutet till denna rad:
»Pag. 48 heisse ich armer Wurm illustre!
Ach Gott I»
Särskildt yttrar sig Burckhardt
anspråkslöst om sin Cicerone, hvars efter många
års relativa obemärkthet mer och mer
stigande popularitet, yttrande sig i den ena nya
upplagan efter den andra, aldrig upphör
att förvåna dess författare. »Mitt så
flyktiga arbete» kallar han den, och han anser
densamma ha rönt »eine ganz
unverhält-nissmässige Anerkennung» och tillägger:
»det har gått mig bättre än jag förtjänade».
När den sjunde upplagan skall tryckas 1896,
utropar han:
»Wer mir einst dieses geweissagt hatte? Wer
steinalt wird, kann hie und da noch Anerkennungen
erleben; es steht aber geschrieben, dass solche in
der Nähe des Todes nur noch einen mässigen
Wert haben».
När Geymüller emellertid berättat för
Burckhardt, att denne anförts som en
auktoritet vid en föreläsning vid Sorbonne
öfver Dante, kan Burckhardt ej låta bli att
uttrycka sin tillfredsställelse på ett
älskvärdt godmodigt sätt: »Dass ich auf einem
Katheder der Sorbonne bin zitiert worden,
macht mich in meinen alten Tagen noch
recht hochmütig».
En ädel måttfullhet präglar detta helt
och hållet åt forskningen ägnade lif.
Nutidens jäkt och oro få ej tränga in i den
anspråkslösa våning i S:t Albans, förstaden
i Basel, där en af den nyare tidens främste
tänkare öfver och njutare af konst residerade,
och man förstår, att Neumann kan likna
vismannen Burckhardt i Basel vid S.
Hieronymus, som sitter i sin studerkammare
»midt i sol och ljus», sådan Dürer tänkte
sig honom i sitt underbara stick. Då
Burckhardt i ett bref 1893 berättar om
sin kollega, den åtta år yngre Lübkes död,
nämner han som orsaken därtill Lübkes
»måttlösa arbete», som framkallade
öfveransträngning, ett ondt som Burckhardt säger
sig aldrig ha lidit af, »i det jag aldrig gått
långt utöfver en viss regelbunden men
bekväm flit». Så kunde han också bevara
sitt goda humör. Hur vackert är ej hans
uppmuntrande tillrop till den yngre vännen:
»Nun bleiben Sie heiter!
Aufrechtge-haltene ehrliche Arbeitskraft ist auch ein
Gottesdienst.»
Ett par gånger i veckan förfriskade sig
denna intensiva men lugna och harmoniska
arbetsmänniska med aftonsamkväm, små
symposier på ett bestämdt värdshus
samman med sympatiska icke-fackmän. Då
tömdes förvisso mer än en »Schluck Roten»
och »kritiserades världen så som hon
förtjänade det», för att använda Burckhardts
egna uttryck.
Ett annat förfriskningsmedel var musik.
En liten anteckning af Geymüller målar
på ett lefvande sätt denna sida af
Burckhardts rika begåfning:
»Ganz besonders war man von der
Empfin-dung der Künstlerseele Burckhardts durchdrungen,
wenn er für einen oder zwei ihm sympathische
Freunde am Klavier sass und sang. Er war weder,
was man einen Klavierspieler noch einen Sänger
nennt, und doch habe ich selten eigenartigere,
feinere musikalische Freuden erlebt, als wenn
Burckhardt eine der Opern Glucks, die Messen Mozarts
und dergleichen alleredelste Kompositionen spielte
und dazu sang. Es waren Genüsse, die man auf
keinem Theater der Welt findet, und die kein
Kaiser und kein König haben kann.j
Mot slutet af Burckhardts lif börja
ålderdomskrämporna göra sig gällande. I ett
bref 1892, däri han bl. a. omtalar med
harm en nyhet han hört af Bode, att en
af Pariser Rothschildarna bjudit 6 millioner
för Tizians målning Den himmelska och
den jordiska kärleken, kallar han sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
