Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Björneborgarnas marsch. Af Erik Fahlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
ERIK FAHLMAN
Han hade ett rätt betydligt tycke af
vissa Karl XV:s-porträtt och var likväl
rena motsatsen så till vida som det
frap-panta var alldeles främmande för hans
utseende och väsen. Fanns det något
frappant hos honom så var det hans
förmåga att ej på något sätt sticka af
mot andra, och den plötslighet hvarmed
man ett tu tre såg att det var han.
Han gick aldrig främst och aldrig sist,
merendels ensam men ej afsides. Hans
ställning i det åsyftade samhällets
affärs-lif och societet var utmärkt, absolut
förträfflig, men ej lysande jämfördt med
många andras där inom hans
intressekretsar. Det påfallande var i allt
främmande för hans förhållanden.
Han var ogift liksom de andra tre, och
mot honom måste då och då ha utlagts
fruktansvärda giftermålsförsåt, bakhåll af
mödrar, fäder, bröder, bolagsmän och
affärskonkurrenter med giftomannens
muntra välkommen i första beredskap
och ett svårt hugg i ryggen till nästa
bolagsstämma i andra beredskap: ett
elakartadt mummel om chefsombyte för
det stora bolaget. Hur skulle han ha
sett ut som gift? Skulle han ha förlorat
sin enhetliga stil och ha fått öfver
sig vår — den arbetande medelklassens
— stillöshet och tycke af gamla
spårvagnshästar? Förlåt, ärade Läsarinna!,
jag vet ju att det där tar upp sig igen med
åren, sedan familjen hunnit förenas till
ett och familjefadern — eller hans fru,
Ni själf, min nådiga — har af den
välvilliga tiden — lustrorum benevolentia —
tatuerats med den profvade patriarkaliska
kraftens och visdomens ornamentik. Än
en gång, förlåt! Ty jag vet ju mycket
väl att denna profvade gemenskap,
denna bundna frihetsstil, denna den
mänskliga naturens renässansstil eller snarare
dess enkla rococo, är den högsta bland
mänskliga stilar; men den är i sin
enkelhet också den svåraste, i sina for-
dringar den strängaste och i sin
fulländning den mest sällsynta. Minsta spricka
eller ojämnhet i en fog kan få det hela
att se bristfärdigt ut.
Han var som sagdt ogift. Hans
hvar-dagsvanor känner jag ej, han hörde ej
till dem som man frågade om något,
lika litet som han frågade själf. Jag såg
honom då han sökte sällskap, ja, sökte
kan man ej säga, hans sätt gjorde
aldrig det intrycket. Han var emellertid
rätt ofta i sällskap med de andra tre
och jag med dem. Man åt, drack och
spelte kort, allt lugnt och måttligt men
godt och väl.
Hvad han för sin del sade var alltid
färglöst men gjorde ändå ej intryck af
någon åsyftad försiktighet, snarare af
böjelse för saklighet och för ro och en
viss bekvämlighet. Men också intryck
af en sträng själfkritik, förståndets
själfkritik men ännu mera känslans; och af
en slutenhet som ej alls föreföll
öfverdrifven men som hade ovanligt
bestämda gränser, det bör ha varit
naturgränser eftersom det var så själffallet att
respektera dem. Just nu påminner mig
hans väsen, märkvärdigt nog, mest om
det mörka vackra allvar man ibland kan
få se hos helt unga flickor och som
åtminstone hos män genast väcker en
befallande taktkänsla att ej tala om annat
än mera likgiltiga saker, och på samma
gång en förnimmelse af behag i att tala
om just det likgiltiga och i att undvika
allt annat. Belöningen kommer genom
en skymt af munterhet, friskare och
djupare än hos andra, ett transparent ljus
längre inifrån än hos andra.
Hans närvaro var mycket angenäm i
ett väl samarbetadt sällskap på några
få. Att helt flyktigt sammanträffa med
honom ensam var också af godo, men
en längre stund på tu man hand blef
tryckande. Hans natur var nog att vara
ensam antingen så att han var ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
