Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Björneborgarnas marsch. Af Erik Fahlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNEBORGARNAS MARSCH
477
med en skicklig arbetsledare; ansedd för
att vara »förbannadt styf», rättvis och
»rejäl» — men han var ej omtyckt.
Jag tror mig förstå hur arbetarna
uppfattade honom: han var ej »rejäl» och
rättvis för deras skull utan för sin egen
skull — af personligt renlighetsbehof.
De betydde som människor ingenting
för honom, ej ens genom sin förmåga
att slå ihjäl honom. Han aktade dem ej
mer än en tegelpanna som kan bäst det är
falla ner från ett tak: sådant kan man
ju inte gå och akta sig för.
Majorens hvardagsansikte mot närmare
bekanta — och i andra kretsar visade
han sig knappt utanför
tjänsteförrättningarna — var en lugn, rättfram men
passiv gemytlighet, försynt glittrande af
munterhet öfver hvarjehanda.
At sina vänner sade han högst ogärna
nej till något förslag, men gjorde själf
inga. Han var merendels att påräkna för
ett lugnt samkväm och förde alltjämt
med sig sitt goda humör. Hans vänner
var helt enkelt umgängeskretsen; därinom
tror jag knappt han gjorde några
gradationer. Dit hörde några utan och
några med ekonomiska svårigheter. För
de senare stod han till reds utan några
om och men, inom vissa gränser.
Majoren var väsentligen löntagare och hade
nog ingenting annat än sina
årsinkomster och tillfälliga besparingar för något
år. Hvad han hade i besparing och
säkert visste sig kunna vara af med utan
att själf komma i beroende af någon
annan, det fanns att lyfta för den
först-kommande och det efterfrågades nog
aldrig sedan, om det ej kom tillbaka af
sig själft. Helt säkert var det där en
mångårig vana hos Majoren och en
organisk del afhanslefnadsfilosofi. Hela hans
öfriga förhållande till sin bekantskapskrets
var i samma stil. Han måste i de kårer han
tillhört ha varit allmänt värderad som god
kamrat i bästa officersstil. Han måste
genom allt, genom sin angenäma
sällskaplighet och sin försynthet, genom
sin kamratlighet af humör och princip,
ha haft lättare än de flesta att bli
fördelaktigt bedömd som fackman inom
fackmannakretsar.
Det blef han också. I skilda
landsdelar fick man höra samma sak: Majoren
kunde inom sitt fack lika gärna sättas
främst som på någon annan plats. Han
var, sade man, den som borde tas till
chef — för Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen eller hvad det nu var för ett
verk.
Nå men hvad låg då i vägen för
honom och hvad hade dittills legat i
vägen? Hvarför fick han stanna där han
var och där han stod redan vid 24 år,
då han trots ett opassande
ungdomsfa-gert utseende dekorerades för en
vägbyggnad? Hans styrka i planer och
öfversikten att kunna skilja på hufvudsak
och bisak, och hans styrka i utförandet:
att kunna prestera det gedigna, det
som motstod tiden — hans geni, med
andra ord — kunde ha legat honom i
fatet om han som enstöring eller som
oregelbunden haft något emot sig. Men
Majoren var ju tvärt om starkt hyllad
af fackkolleger, och hans förhållande till
hvardagsplikterna var blankt och hårdt
som poleradt stål.
Jag såg och hörde honom ett par
gånger helt flyktigt i sällskap med
förmän, utom tjänsten. Att han var
respekterad af dem det såg man genast,
men om respekten kom af sympati eller
andra orsaker, det kunde jag ej se,
eftersom jag ej kände förmännen och ej
var med i sällskapet. Men Majoren själf
kände jag ju, och hans utseende var ej
fullt det vanliga. Uttrycket var
betydligt afkyldt, och hans ton gick lätt
öfver i en påfallande saklighet.
Det är nog så att något måste ha
skett ibland, litet då och då under årens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
