Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nathan Söderblom. Af Edv. Lehmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
EDV. LEHMANN
människohjärta för att det skall ljuda
med i hans skapelses harmoni. Men se
vi, hur själens strängaspel vårdas, måste
vi bittert gråta. Det blir ostämdt, får
ligga framme för omild och klumpig
handtering. Det trampas och spräckes,
det fina instrumentet i människosjälen.
Det är synd och skam. Efter
prisgifvan-det följer tomhet och blodig smälek.
Det gäller att hålla helgd och allvar
omkring det innersta. Dit få icke
nyfikna oaktsamma händer, icke väder och
vind, icke smuts slippa in. Det inre
skall vara ett allra heligaste. Släpp icke
in någon förödelse».
Till denna stämning passar den klang
af kristen mystik, som anslås i talet om
»Den inre gästen»: »Jag känner att ju
djupare jag kommer, ju fullare
öfverensstämmelsen blir, ju innerligare jag
förenas med den inre gästen, desto klarare
blir det, att det är ett umgänge, en
tillflykt, en förening, en tillgifvenhet, jag
och du är intet sken, som tilläfventyrs
tar slut, när medvetandets blindbockslek
upphör.»
»Genom detta umgänge vinner
människan sitt innersta själf. Ty det
tillfälliga, själfviska själfvet kan ej komma
dit in. Det jag, som talar och umgås
med den höge, hemlighetsfulle och dock
förtrogne gästen, det blir mitt innersta
jag, i samma mån som umgänget blir
sant och innerligt. Då falla kläder af,
tills min varelse står blottad, Herre,
förbarma dig, hjälp mig! Jag ryggar
tillbaka för den fulla uppriktigheten och
hängifvenheten. Men den inre gästen är
min vän. Inför honom blir mitt sinne
stilla. O, låt mig alltid hafva tillgång
till denna tillflykt!»
Men tanken måste med i denna
själakamp. Söderblom är ingen flyktande
mystiker. Han vill hafva klarhet öfver
sitt lif, vill veta, hvad han tror på.
Därför är teologien nödvändig, en ständigt
arbetande, ständigt kritiskt vaken teologi,,
som rensar döda formler bort, så att de
icke ställa sig mellan människan och
hennes tro. Hur mången kristen
människas tro har icke strandat på en
traditionell och konventionell teologis
bakvända uttryck för det kristliga?
Det hör med till själens kamp att
frigöra sig från dessa.
»Tviflet i själen stärktes af de
ofullkomliga formuleringarna, som, när de
ohjälpligt ramlade, hotade att draga med
sig den smula tro och trygghet, som
finns i sinnet. För den som upplefvat
detta, kan frågan om teologien aldrig
blifva ringa eller likgiltig, frågan om en
rätt lära, ortodoxi, i motsats mot de
falska, traditionella läror, som hotade att
beröfva oss sanningens och lifvets fäste.
Den som icke genomkämpat i sitt eget
lif en smärtsam och vådlig kamp med
nedärfda kyrkliga och religiösa
föreställningar, har icke samma rätt och
myndighet att döma om vare sig gammal eller
ny teologi».
Denna den personliga öfvertygelsen»
frigörelse är för Söderblom tankens
högsta spänning. Men den tillkämpas icke
under argumenternas lugna öfverläggning;
det måste själsångest till, för att den
skall kunna segra. »Af tviflet och den
sedliga ångesten blef ett fängelse. De
trånga väggarna stängde utsikten.
Anden klappade och ropade, skälfde och
sjönk samman i trötthet. Tung kom
sömnen efter långa heta böner. Voro
de icke utsiktslösa, ensamma rop i
rymden? Nej, tyst — ack, jag vågar ej
lyssna! Står icke någon bakom, hånande?
Man vågade ej sluta af fruktan för att
den kyliga slutsatsen skulle inställa sig
och göra slut på allt. Så fortgick det.
Tills det kom som en uppenbarelse —
för mig liksom för många, många var
det genom den korsfästes bild, det skedde
— ropa ej, han står ju alldeles invid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
