Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konstutställningen i Malmö. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536
CARL G. LAURIN
svanarna lätta. oljemålning af johannes larsen.
ligen framkalla också många nya hus en
viss husleda, och en monumental leda blir
ej sällan följden af mången ny
väggmålning.
Att sunda väggmålningsidéer, önskan
efter storhet och fasthet och betonandet
af ytan, finnes hos den energiskt sökande
Georg Paulis skisser till dekorativa
målningar är lika säkert, som att jag
mera tjusats af hans väggfresker i
Göteborgs museum. Det kan väl ej »være
Løjn alt hvad ban svor paa i Forvejen».
Axel Törneman har i sina studier
i alfresko det storslagna och kärfva som
behöfves i denna äkta manliga konstart,
som han så förtjänstfullt användt i Andra
kammarens sal.
Om vildar i politiken, där
själfständighet och karaktär äro oförlåtliga fel,
ej kunna göra så mycket godt, så ha de
dock sin betydelse i konsten. Gunnar
hallström hör till dem som satt sig
eller rättare ställt sig mellan två stolar.
Hans själfständiga, fasta, svenska konst
torde lefva länge, då många parasitära
och hektiska konstplantor vissnat. En
så i färg, form och uppfattning redbar
sak som den sjuke bondgubben Johan
Erik Malm, — bonde och tafla ha bägge
vuxit upp i Björkös jord — hör till
dessa frukter, af hvilka man känner
att trädet är friskt och godt. Att
under letandet efter monumentala
konstnärer man lyckats komma förbi Hallström
är ej vidare smickrande för oss svenskar
som konstekonomiskt verksamma. En stark
koloristisk klang, kanske med någon
orientalisk sötaktighet, och en monumental
stil ligger öfver Olle Hjortzbergs
väggar. Mest beundrar jag hans porträtt
af hustrun, där det ornamentala och en
ny egendomlig färgklang smälta
tillsammans till ett ståtligt ackord.
Hvarför hade Skånes bästa målare,
Ernst Norlind, endast skickat en, låt
vara mäktig tafla, »Örnen slår till»?
När kritiken efter pliktskyldig bugning
för något dussin konstnärer suckade lika
mycket öfver det myckna klena på
utställningen i svenska afdelningen som de
mindre goda konstnärerna hade klagat på
bristande utrymme, så borde man betänka att,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
