Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nietzsche och kriget. Af Elisabeth Förster-Nietzsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
ELISABETH FÖRSTER-NIETZSCHE
Upptagen af det mest
sjelfuppoffrande arbete i människokärlekens tjänst,
omgifven af under af tapperhet och själf
inte heller skyende kulregnet för att
hjälpa sårade, såg nu filosofen plötsligt
det af Schopenhauer så prisade
medlidandet i en annan dager. »Kriget och
modet ha uträttat större ting än
kärleken till nästan. Inte ert medlidande
utan er tapperhet har hittills räddat de
förolyckade.» Medlidandet föreföll honom
ringa i jämförelse med den omtalade
underbara anblicken af den lifs-,
strids-och maktvilja, som skulle förhjälpa ett
helt folk till seger. Här såg han ett
sinnestillstånd, i hvilket människan
känner sina starkaste drifter, sitt goda
samvete och sina ideal som identiska, och
han såg detta inte blott hos redskapen
för maktviljan utan framför allt hos
fältherrarna själfva. Då greps han af den
öfvertygelsen att, då det gäller att nå
sitt högsta mål, har en stor människa
rättighet att offra människor, så som det
är fältherren tillåtet och som det har
tillåtits mänsklighetens största andliga
ledare och alla stora uppfinnare under
utförandet af deras planer.
Min bror har, fast han ofta berömde*
den nedärfda tyska duktigheten, under
senare år också yttrat hårda ord mot
tyskarna. Men härvidlag får man
emellertid ej glömma att han sedan sitt
tjugofemte år nästan ständigt bott utomlands
och hufvudsakligen läst franska tidningar.
Vi röna alla, äfven de mest andligt
öfverlägsna, mer inflytande genom
läsningen af den dagliga tidningen, än man
egentligen vill erkänna. Men ingenting
har kunnat hejda min brors beundran
för den tyska hären! Andra kretsar
inom Tyskland, där den storartade
företagsamheten och den ovanliga
duktigheten i tyskt arbete visat sig, ha sorg-
* Götzendämmerung. Was den deutschen
abgeht. (Band 8, s. 108.)
ligt nog förblifvit nästan obekanta för
honom. Men han hade en öm förkärlek
för Krupp, hvars namn är så nära och
ärorikt förbundet med våra segrar 1870
—71, liksom nu. »Kruppska verken
skulle jag bra gärna vilja se en gång»,
sade min bror ofta. Han hade i Nizza
ibland träffat en tysk generalstabsofficer,
som berättat honom åtskilligt om Krupp
och väl också gifvit en ungefärlig
framställning af den tyska generalstabens
omtänksamma och samvetsgranna arbete.
Därför gaf jag min bror i julklapp
»Folket i vapen» af friherre von der
Golz, en bok som han skattade
utomordentligt högt. Min bror ansåg vår
tyska härorganisation som det mest
beundransvärda Tyskland åstadkommit, och
då han i Zurich hösten 1884 hörde en
synnerligen patriotisk tysk dam, som
vistades mycket utomlands, klaga öfver
att man i Frankrike gjorde så oändligt
mycket för hären, och att man öfverallt
hörde (redan då!) hvilka stora
förhoppningar de fäste vid revanchekriget,
medan man i Tyskland ingenting hörde
om några rustningar, inte ens i de mest
framskjutna kretsar (»allt är tyst i tyska
generalstaben», sade hon förargad), så
svarade min bror leende med Zarathustras
ord: »Man kan endast då tiga och sitta
stilla, när man har pil och båge.» Ja,
vi hade både pil och båge och alltid i
bästa ordning, och därför var allt tal
därom öfverflödigt. Men den tyska
tystnaden blir nog ofta missförstådd, i
synnerhet som den sorgliga tyska
benägenheten för att tvista och nedsätta det
egna fosterlandet icke sällan gör ett
ganska ogynnsamt intryck. Emellertid
har man inte varit fullkomligt blind
öfverallt i utlandet. En fransman talade
en gång till mig med stor oro och
bekymmer om den eniga andan i
Tyskland. »Enig», sade en tysk hånfullt,
»intet folk är i det inre mer sönderslitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
