Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Robinson. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON
567
lärt att djärft marschera på. Denna
ungdomsskara var i det hela så olik nutidens praktiskt
förutseende och förutgripande släkte som
möjligt.
Till dessa olikheter hörde hos
1850-talets ungdom en utomordentlig vördnad
för diktarkallet. Medan nu hvar tionde
ung svensk gifvit ut en diktbok, gömde
den tidens ungdom sina vers i
bordslådan. Där lågo ännu vid hans död
Robinsons utkast till dikter i bunden som
obunden form. Då han kände behof af
ett eget uttrycksmedel, gick sökandet
först i den skönlitterära riktningen. A.
F. Lindblad afrådde honom emellertid
från den bundna formen. Rådet var godt.
Ty de poetiska försöken vittna nog om
diktarsjäl men ej om sångargåfva.
Runebergs inflytande var dessutom lätt att
spåra. Poesien blef sålunda endast
idkad som tillfallighetsdiktning inom
hemkretsen. Där firade Robinson hvarje 1
februari — Lindblads födelsedag — med
någon ny sång, och där skref han några
visor, dem Lindblad tonsatte.1
1 Bland poetiska försök under denna tid
var äfven en öfversättning från engelskan, som
(J. v. Feilitzen bad Fredrika Bremer — äfven
hon hörde till det Lindbladska hemmets
vänner — att genomse. Efter tacksägelsen från
öfversättarens sida kom ett svar från henne, så
älskvärdt att det här må meddelas, i synnerhet
som det hör till hennes sista tid (20 sept. 1865).
Hon glädes att hennes vinkar gifvit »väckelse
åt den själfkritik som — så i smått som stort —
är af all kritik den bästa», och hon fortsätter att
berätta om alla sina egna »talrika blunders mot
språk som mening» vid sina första försök på
vitterhetens område:
»Jag hade nog aldrig kommit fort på den
vägen, om jag icke haft den oskattbara lyckan
att till första kritisk granskare af mina alster
hafva en barndomslärare och vän med
akademisk bildning och outtröttlig godlynthet samt
dito tålamod. Han förmådde dock icke så
omdana min natur att jag, oaktadt den
själfkritik, som han lärde mig, icke fortfarit att, allt
emellanåt, begå litterära »blunders» och
kommer helt visst att fortfara därmed tills mina
<jagar hafva en ända.»
Robinsons beläsenhet i den gamla
som nya litteraturen var lika grundlig
som mångsidig. Landtlifvet gaf honom
nämligen ro att läsa och omläsa, liksom
det äfven beredde honom tid till en vidt
utgrenad brefväxling. Han var en
brefskrifvare i gamla stilen, lika innehållsrik
som behagfull. Han var snar att till
äfven honom obekanta författare meddela
sin sympati och beundran liksom sin
rörande tacksamhet för de små uttryck af
sympati han för egen del då och då
mottog.
I Robinsons brefväxling finnas många
bevis för huru starkt de religiösa
frågorna under dessa tidskeden upptogo
honom själf och andra själfulla människor
af hans släktled. Så skrifver t. ex.
Björnstjerne Björnson 1878, att han varit »i
purgatorium och lidit gränslöst under det
han mist den gamle Guden och
bibeltron». Men han har ej mist sin tro:
»tron på Gud, på hans eviga
uppenbarelser, på mänskligheten, på det
framåtskridande, som är Gud i det mänskliga».
Han vet att tvifvel finnas, som äro idel
sanningslängtan, och att »ur all tidens
läsning skall komma ett klarare vin, som
eftersommaren får njuta».
En medlem af Geijersläkten, den fint
bildade, älskvärde öfverstelöjtnant Bror
Geijer på Herrevadskloster, hörde äfven
till de vänner med hvilka Robinson
bref-ledes afhandlade de religiösa frågor, som
upptogo dem båda. Det är Kierkegaard
och Viktor Rydberg, Ignell och Colani,
Robertson och Renans Jesu lif som på
1850— 1870-talet läsas i Sverige och som
förmedla öfvergången från kyrkoläran till
en djupare kristendom. Äfven den
Waldenströmska striden blef tankeäggande.
Äfven umgänget i det Bringska
biskopshuset i Linköping och med de
begåfvade unga män, han där kom i
beröring med — af hvilka flera ägnade sig åt
kyrkans tjänst— framtvungö de religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
