Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Robinson. Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
ELLEN KEY
ett ytterst gammalt problem med hvilket man
aldrig lyckats komma lång väg. Det är —
med ett ord — kärleken. Diktarne hade, i
århundraden — nej i årtusenden — vanan att
sjunga om den, oftast om den ställning af
oförstådd företeelse som den intagit i samhällena.
Nu nöjer man sig icke längre med alla dessa
lyriska utgjutelser. Nu synes man — i stället
för mystiskt tillbedd — vilja hafva kärleken
förstådd och — i sammanhang därmed — lagd
till grundval för allt samfundslif. Så mycket
är åtminstone visst: att nutidsdikten alltjämt
befinner sig på upptäcktsfärd efter ett svar för
den spörjande längtan, det med alla andra
lifs-kraf ojämförliga krafvet på individuell lycka,
individuell utveckling, individuell frigörelse; det
kraf, som så mången numera vet ej kan fyllas
annat än under helt samlif med någon viss,
älskad och älskande individ af motsatt kön, åt
hvilken då nämnda samlif likaledes komme att
öppna fullt tillträde till nämnda, med inga
andra jämförliga förmåner.
Äktenskapsfrågan — sådan hon uppträdt i
innevarande årtiondes diktning, och särskildt
bland oss nordbor — ter sig ännu som ett
oafvändt, än tåligt, än otåligt sökande, men
som egentligen icke söker efter något annat än
just de giltiga villkoren för denna, det
individuella lifvets, den mänskliga personlighetens
frigörelse. Sökandet gäller då: största möjliga
visshet om skillnaden mellan kärlek och allt
annat sådant, som usurperat namnet eller
uppträdt med anspråk att kunna ersätta kärlek,
att kunna ingjuta i tillvaron det slags fullare
lif, som endast kärlek kan framkalla.
Detta har varit den teoretiska sidan af
arbetet.
Den praktiska har utgjorts af samtidiga
försök att inprägla i allmänna tänkesättet och
allmänna känslovanorna: att grundvalen för
individuell lycka, utveckling och frihet, d. v. s.
rätta äktenskap, också är grundvalen för
samhällelig lycka, utveckling och frihet. Ty —
menar man bland dessa sökare — kärnan eller
innehållet i ett mänskligt samhälle kan icke
vara de yttre formerna, reglementena,
institutionerna, det administrativa maskineriet, utan
måste vara de inom detta skal af
samhällsordningar befintliga människorna. Af deras —
af själfva personernas — lifsdugliga tillstånd
bero till sist nationernas lifsdugliga tillstånd
eller förmåga att lösa alla, så väl inhemska
som internationella uppgifter.
Därför är det — å andra sidan — äfven
från statens synpunkt ett oeftergifligt önsknings-
mål: att ingen af den allmänna ordningens
former må fortfara att vara sådan, att den
verkar hinderligt på personernas lyckliga, sunda
och kraftfulla utveckling.
Äktenskapets ideal är ett det fullständigast
möjliga enande af själs- och kroppsliga kraf,
af personliga och af släktets
utvecklingsbetingelser, af vilje- och naturlif i frihet.
I äktenskapsfrågan kunna då alla
missförstånd reduceras till dessa två:
man har med för ytterligt eftertryck
betonat antingen det psykiska eller det fysiska
krafvet;
man har med för ytterligt eftertryck
betonat antingen frivillighetens eller ordningens
helgd.
Dessutom fortsatte Robinson sina
Ibsentolkningar. Han skref en fin
studie öfver Vildanden; en ännu mer
djupgående öfver Rosmersholm, i hvilket han
fann det religiösa tviflets problem
behandladt; öfver Hedda Gabler, hvilken för
honom är dramat om den till
själfför-intelse ledande tomhetskänslan hos en
varelse, som är ur stånd att älska någon
annan än sig själf; om Fruen fr a Havet,
där åter ett val står mellan de i
släktets som den enskildes lif oaflåtligt
återkommande motsättningarna:
Tvång och ansvar s lo s het,
frihet och ansvar.
Äfven öfver En Folkefiende skref
Robinson en studie, som just nu har ett
stort samtidighetsvärde och ur hvilken
därför följande må anföras:
Det bistra problemet i En Folkefiende
blir allt mer de allvarligt tänkandes problem.
Hur skall minoriteternas rätt kunna räddas?
Hur skall den kunna undgå — med nu snart
allestädes gängse politiska och sociala former
— att lagligen krossas? Majoriteten, allmänna
opinionen, eller samhället såsom sådant,
kommer allt mer och mer att vara den
bestämmande makten, att taga sina egna
angelägenheter om hand, de stora och gemensamma.
Men detta villkor för det helas utveckling drabbar
tillsvidare oundvikligen många af dess delar med
kväfvande tryck. Nonkonformisterna lefva ett
öfveransträngdt lif i våra dagar. Och i våra
barns tid kommer det att vara än värre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
