Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vinternatten. Ur Utkanternas lyrik. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584
FREDRIK VETTERLUND
Ej tyckas de resta
af mänskohänder
men vuxna ur jorden
cyklopiskt stela
och slutna i sig.
Skuggade, höga
raka rader,
torna sig husen
mörkt och sträckas
ändlöst i fjärran
längs en jordgrå,
svagt försilfrad
utgårdastig.
Jotunheim heter
kungariket
högst häruppe,
som aldrig genljöd
af festklädda skarors
ljusa skratt.
Ej staden du ser
vid mälargrönska,
människors bo
overkligt fjärran,
en gammal dröm blott?
— men utgårdastaden,
rest af troll
mot en vinternatt!
Dess ödsliga skönhet
i månskenet glimmar.
Hur blickar rymden
med köld hitner!
Hur isigt stjärnorna
gnistra!
Men månen
flyttar skuggorna
mer och mer.
Ned öfver gatan,
öfver de höga
mörka husen,
som djupt i en dal
med tvärbrant sluttning,
och in i ditt eget
väsens fibrer
månförtrollning
allt fullare flyr.
Och som i längst
försvunna dagar,
hjärtat ånyo
bäfvar och trånar
bort från dagen
och verkligheten
mot det okändas
äfventyr.
. . . Långt därborta,
där mörkret släpper,
så långt att ögat
villas i skimret
på hvithetsskinande
trottoar
— sväfvar en skugga!
Smalaste gratie
nalkas . . . bär hon
hemligt gudinnans gördel, är hon
till blodets fråga
blott en skenbild,
Jotunheimnattens,
månförtrollningens
svar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
