Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Pater Peckels själ. Af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PATER PECKELS SJÄL
Af BIRGER MÖRNER
Å NORDKUSTEN af New
Irland eller, som tyskarna nu
benämna ön, Neu Mecklenburg —
hade jag gjort bekantskap med
en skandinavisk plantageägare, som där.
städes upparbetat sig till en ganska
betydande ekonomisk ställning. Detta var
så mycket mera hedrande för hans energi,
och så mycket mer förvånande, som det
icke var någon hemlighet, att han
hvarken kunde skrifva eller läsa. Han var
finnländare, men hade glömt såväl sin
svenska som sin finska, till och med sitt
familjenamn utan att i stället hafva lärt
sig något annat språk än
ipidgeon-engel-skai»1. Icke ens sina tyska grannars
namn kunde han lära sig att uttala. Han
hade på många, många år aldrig hort
något från de sina och trodde, då jag
mötte honom, att han stod ensam i
världen, men numera har jag, tack vare min
vän, den svenska generalkonsuln i
Helsingfors, lyckats för hans räkning få
konstateradt, att han i Finland eger
moder och många syskon i lifvet.
Men denne man, sonen af det finska
enrisfolket, har som sagdt därute
skapat sig en synnerligen god ställning
och ett aktadt namn för redbarhet. Jag
1 Så kallas det ursprungligen engelska med
kinesiska, malayiska och tyska etc. uttryck
uppblandade, ytterst enkla språk, som begagnas af
de hvita för samtal med infödda.
kom snart under fund med, att han i
hög grad protegerades af de katolska
missionärerna, för hvilka han hyste en
sonlig vördnad. Då han nu en dag
skulle företaga sig det lifsfarliga verket
att spänna en af sina hästar för en kärra
— i Söderhafvet äro alla hästar, som
jag känner, mer eller mindre kollriga,
åtskilliga kunna endast med förbundna
ögon skjutas i skacklen — förvånade
det mig icke, att hans afsikt var att
besöka den närmast boende katolske
missionären. Och då jag hörde, att det
var Pater Peckel, blef jag ifrig att följa
med. Hans namn var mig sedan länge
bekant. Jag hade hört honom kallas
Söderhafvets främste botanist. Jag tog
plats bredvid min värd. De fyra svarta,
som fasthöllo det vilda djurets hufvud,
släppte på gifvet kommandorop sitt tag.
Med farten af ett slungadt spjut bar
det iväg hejdlöst fram mellan
palmstammarna.
Pater Peckels station låg på en
ut-rödjning vid vägkanten några mil söderut.
Det var ett på pålar byggdt boningshus
omgifvet af en liten kyrka af
infödingsmaterial och hus för missionens elever.
Pater Peckel mottog oss på trappan med
ett tyst och vänligt småleende. Han var
lång och mycket mager, hans ansikte
var slätrakadt, dragen sällsynt nobla,
blicken sorgsen och mild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
