Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Alf Wallander. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
CARL G. LAURIN
TIGGARE. PASTELLMÅLNING AF
ALF WALLANDER. 1889.
I Goteborgs museum.
knoga i slöjdskolan redan som
femtonårig, och under den period (1880—1885),
då det jäste i den svenska
konstnärsungdomen som hvarken förr eller senare,
studerade han på Konstakademien, där
»fabror Wille», Vingåkersflickornas och
Vaktparadens målare, var professor.
Wallanders far var arkitekt, och med
arkitektplaner hade både hans bror
Wilhelm och hans son Alf börjat, och den
senare hade fått den praktiska läggning,
som hör tillsammans med den nyttigaste
af alla konster, och ärfde dessutom i
sidarf från farbrodern den öfverallt och
ej minst i Sverige högt skattade
egenskapen att vara »treflig». För den unge
Alf var dock »Villervallan», som den
glade farbrodern kallades, på grund af
sin förmåga att på ett kostligt sätt trassla
bort »väfva vadmal» och »françaiser»
ej alltid lika älskvärd, och när
opponenterna på den ryktbara utställningen
hösten 1885 inledde sin katalog med en
af Carl Larsson utförd karikatyr öfver
huru S:t Göran räddar den ofria svenska
konsten och Alf var med bland »de unga
lymlarna», då tog det »hus i helsike» för
den oppositionelle pastellmålaren hos den
uppretade farbrodern, för hvilken Alf, hur
morsk han än var, dock efter hvad han
sade mig hade en mycket stor respekt.
Wallander kunde, känslomänniska som
han var, bli ganska grundligt stött, men
hade lyckligtvis också en sund förmåga
att skaka af sig ledsamheter och tröstade
sig öfver denna lilla familjetvist genom
att resa till Paris och gifta sig med sin
glada, vackra kusin Gerda. De fyra
åren i Paris voro fyllda af arbete,
framgång och godt humör, och ehuru ej
minst det senare icke saknades under
återstoden af hans lif kunde han för
en eller två sekunder bli vemodig, då
han tänkte på hur bra han haft det, om
man frånräknar penningtillgången i Paris
under 1880-talets slut, och i alla fall var
det ibland så pass bistert, att han fick gå
ner till Seinekajen för att själf sälja en
eller annan tafla. Men dess emellan var det
fest, och det grundligt. Under denna tid
målade han pasteller. Vid
världsutställningen 1889 hade gamle Meissonnier
blifvit så slagen af Wallanders Tiggare, nu i
Göteborgs museum, att han utverklade
en extra första medalj för att belöna den.
På Konstnärsförbundets utställning i
Stockholm 1890, då Carl Larsson
utställde sin färgstrålande triptyk Renäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
