Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618
OLOF RABENIUS
»Konstverken», som har den Österlingska
diktionens rikedom på nya öfverraskande
vändningar, är en reflexion öfver konstens
förhållande till lifvet: ostraffadt får ingen del
af skönheten, ty där hon nalkas, försvinner
pliktmedvetande och handlingskraft.
I slutdikten aflägger skalden en
bekännelse, i hvilken han förklarar, att hans
föregående dikt varit »ljus lögn», och han frågar
nu, om den skall förlåtas honom »för dessa
sångers skull där mörkret susar». Det
susande mörkret är dock ej särdeles syn- och
hörbart i boken, och skillnaden i stämning
mellan denna och tidigare samlingar icke
särskildt framträdande. Man påträffar
visserligen i »Facklor i stormen» några utbrott
af svårmod — ett sådant är den vackra
dikten »Skall sorgen till» — och äfven
stycken af allvarlig själfrannsakan, men öfver
dem tindrar som förut skönhetsglansen.
Och det ljusa ynglingalynnet med dess
bevingade längtan och lyckliga dröm lefver
ännu kvar i mannens själ. Hans poesi
växer ännu vackrast som majlöfvet, hvilket
susar honom till mötes vid hemkomsten
från främmande land. Och som en fjäril
fladdrar hans vårrefräng:
Mars, april och maj,
systrar och sylfider,
mars, april och maj —
hvad mitt hjärta striderl
I sin invokation till tidens genius ber
han främst om klarhet; han kan vara viss
om att den alltjämt som tillförne skall lysa
öfver hans konst.
Man kan märka en viss förenkling i
Österlings diktion, och till sin glädje iakttar
man, att diffusionen, som förut på enstaka
ställen fläckade hans poesi, nästan helt och
hållet är borta. Rader som följande verka
dock litet smaklös romantik:
Där golfen, af vindarna rörd
som en stor mandolin
gör blåhetens tondröm hörd
ur sitt ultramarin —
Men hur många fina fraseringar och
utsökta versfall vore icke i gengäld att
anteckna! Af hvilken konstfull verkan är
t. ex. ej den korta sluttakten i den
nyssnämnda invokationsdikten, och hvem måste
ej beundra de drag, med hvilka han
af-rundar teckningen af Venus födelse:
Och när hon närmar sig den gyllne ön,
stå våra sorger saliga på stranden
och leda den gudomliga vid handen.
Vi kunna icke finna, att »Facklor i
stormen» betecknar något nytt uppsving i
Österlings skaldskap — som helhet torde den
tvärtom stå något tillbaka för ett par af
de föregående samlingarna — men den ger
utan tvifvel tillräckligt, om den i stort sedt
står i jämnhöjd med hans tidigare diktning.
En skald, hvars debut väckte rätt mycket
uppseende, var Gustaf Johansson. Hans
omfattande diktsamling Jägarvisor och
lands-vägsballader ha också en del fängslande
egenskaper, om än i nära förening med
i ögonen fallande konstnärliga brister.
Samlingen innehåller vildmarks- och
bohème-poesi af icke ringa originalitet, så mycket
mera värd att erkännas, som den afgjordt
häfdar sig trots inflytelserna från så
tyngande förebilder som Fröding och Karlfeldt.
Hvad man först lägger märke till i
dessa dikter, är naturkänslan, som har
ursprunglig kraft och äkthet. Det är det
obundna lifvet i skog och mark, jägarens
friluftsvandringar, som födt den förtrogna
kännedom om naturen, hvarom dikterna
vittna. Djuret, särskildt rofdjuret,
förkroppsligar för skalden naturens själ, och i dess
hunger och brånad förnimmer han
omedelbart det dunkla all lif, som också
genomströmmar honom själf. En fuktig doft af
vildmark stiger upp ur dikterna, och man
omges i dem af en hemlighetsfull
skogsskymning, ur hvilken ett par fosforlysande
lodjursögon blicka en till mötes. Om den
suggestion, skalden ger af naturen, kan man
få en föreställning af rader som dessa —
det är lodjuret som står på språng.
En lukt i djurets kula
af kött, som lystet stryker
omkring på silkessula
i natt, där stjärnskott dyker.
Blott plask af vatten uret.
På hårbevuxna sulan
med lyfta morrhår djuret
försiktigt smög ur kulan.
Då log den skumma natten.
Två gröna ögon glimma
som fosfor under vatten.
. . . En doft i snårens dimma . . .
-— Hvi log den skumma natten ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
