Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
623
han en lyrisk stil, som, om man hör efter,
återger en ton från djupet och i sin
knapphet kan skänka mera än en hel svärm af
purpurfjädrade och lättvingade ord.
Bland årets lyriska debuter är Karin
Eks Den kostbara hvilan en af de
intressantaste. Hennes diktning visar både en
själens inre kraft, mäktig omedelbar syn
och starka känslor och en odlad formkonst.
Några ofta återkommande grundmotiv samt
några få men fasta och djupa toner ge
boken en sammanhållande enhet. Ett
själfullt svårmod, som icke är af det
häng-färdiga och gråtsjuka slaget utan präglas
af ett besinningsfull! allvar och har en viss
tankerymd omkring sig, framblickar ur
skaldinnans poesi. En stämning, som hon
upplefvat och gifvit öfvertygande uttryck,
är den särskilda själsdager, som den första
morgongryningen framkallar hos den sorgsne:
det ängslande ljuset, som löser dagens oro
ur nattens tyngd — »ein Stündlein wohl
vor Tag», refrängen i en liten bräddad
visa af Edward Mörike. Som symbolik
använder hon hafvet, hvars svepande och
lyftande töcken drar öfver dikternas
synfält. Poesi har ofta en egendomligt optisk
verkan; dessa dikter ha tagit färg af den
mjukgrå hafsluften, som är väl insmält i
diktionen. Mest betydande i samlingen
äro kärlekssångerna, som röja en äkta
kvinnlig hängifvenhet och lidelse och äro ingifna
af ett sträckt begär och en famnande längtan.
Ett drag af panteistisk mystik genomgår
ett par af de bästa dikterna. Starkast
kommer kanske den erotiska allkänslan till verkan
i dikten »Då sjunger mannens hjärta» :
Jag hör gräset växa, hafven svalla,
världsvindarna hvina kring den ensamma jorden;
jag hör barnens gråt och fagellock,
trampet af vilda bergens djur,
suset af sländans sjöblå vingar,
skriet af steppernas födande getter.
Mot jorden hvilar jag, själf tyngre än jorden.
Och medan händerna smeka ditt hår,
tvinnande det i dröm,
så att dess sköra strängar brista,
som spindelväfs slingor i mörkret,
sjunger mitt hjärta sin enda stora lycksaliga sång,
sjunger:
Du länk emellan lifvets urhaf och mitt eget väsen I
Du friska jord! Utur ditt väsens bergsgrund bjuder du
hälsokällans rymdsvala dryck,
ureldens eviga, slösande värme!
Nu hvilar jag hos dig
befriad — befriad!
Ty alla mina källor äro uti dig.
Fot. A. Jonason. Göteborg.
GUSTAF ULLMAN.
»Den starkaste» och »Locktonen» äro
också dikter som man kunde återgifva som
prof på skaldinnans lyckliga ingifvelse.
Emellertid har kärleken, liksom med lifvet,
också en hemlig frändskap med döden, och
till sist räcker den blide Thanatos den
stormande Eros handen. Med den
kostbara hvilan syftar väl skaldinnan på den
ro som den tyste guden med milda
kvällsskuggor sänker redan öfver lifvet.
Slutligen kan nämnas, att skaldinnan äfven har
öga för yttervärldens företeelser, som hon
ibland lyckas teckna med några
karakteristiska linjer. I en beskrifning af en myr
heter det bl. a.:
Myggornas darrande dans stod likt ett bristande flor,
och i några Stockholmstaflor, som dock
icke i allo ha den rätra åskådligheten,
målar hon här och hvar miljön med talang,
t. ex. i aprildikten:
Från ljumma taken silar dagsvärmd snö
mot gårdens sten i blåa, runda droppar,
och från en sparfsvärm, som i sörjan hoppar,
en skur af kvitter yr ur isblankt tö.
Ett visst fladdrande behag utmärker
språkmusiken i dikten »Till själen», som
spelar på det gamla temat animula, vagula,
blandula. Ett så ädelt versslag som
penta-metern gör skaldinnan också rätt. Utan
att tillskrifva diktsamlingen stor betydelse,
kan man dock säga, att Karin Ek med den
gjort en vacker och lyckad debut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
