Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Guds ansikte. Af Gustava Svanström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
GUSTAVA SVANSTRÖM
dig utan att du märkte det. Jag trodde först,
att jag misstog mig, att det var någon, som
liknade dig. Men när jag fick visshet
beslöt jag att söka få träffa dig — jag ville
fråga dig — hur du kom att — anlägga
den här uniformen:
tekla: Det var Guds kallelse — som
jag inte kunde motstå.
den främmande: Jag minns aldrig, att
du talade om, att du brukade besöka
fräls-ningsarmén.
tekla: Nej, inte då — det var sedan
som Gud ledde mig dit — han ledde mina
motvilliga steg. Han hade nog länge
arbetat med mig i det fördolda — genom
att låta mig känna en oro —
den främmande (betraktar henne, sakta):
Lilla Tekla. — (Högre.) Mig föreföll du
att vara lugn och glad — och lycklig
också.
tekla (ser ned): Jag förstod inte bättre.
den främmande: Och nu är du verkligt
lycklig?
tekla: Ja. (Hennes ögon börja att lysa.)
Och det är så underligt — Gud bönhör
mig så ofta — som i dag när du kom.
Jag har bedt Gud, att jag skulle få träffa
dig en gång — för att få vittna (tystnar).
den främmande: För att få vittna för
mig — om ditt nya lif.
tekla : Ja — och om Den, som har
frälst mig.
den främmande (betraktar henne): Du
vittnar — mera än du själf vet.
teki.a: Du var alltid god mot mig —
efter som du förstod — vi förstod inte
bättre. Och så blef du ett redskap.
den främmande: Jag —?
tekla: Jag tror att Gud vill, att jag
inte skall dölja någonting. Jag sörjde öfver
att du var borta, öfver att jag inte fick
komma till dig, inte se dig mera. Jag
kände mig som ett redlöst skepp, som
kastades hit och dit.
den främmande: Tills någon kom, som
förde skeppet i hamn.
tekla: Ja — men jag fick inte frid
genast. Jag hade först en kamp att utstå
— innan jag kände, att jag fått mina
synders förlåtelse. Men sedan ’fick jag erfara
en obeskriflig lycka — lyckan att kunna
komma inför Gud med ett rent hjärta.
den främmande (ser mot väggen): Är
det din tafla, som hänger därborta — med
bibelspråket?
tekla (ined lysande itiåtvänd blick)’. Ja
— jag har fått den så kär — där står
det ju, att det är saligheten att genom
syndernas förlåtelse äga ett rent hjärta —
det är detsamma som att se Gud.
den främmande (betraktar henne, tills
hon sänker blicken. Sakta): Men det står
också — att den, som ser Guds ansikte —
han dör.
tekla (sitter tyst med sänkta ögonlock,
händerna i henties knä skälfva lätt).
den främmande (i förändrad ton): Och
när reser du till sanatoriet?
tekla (som uppvaknande). Jo, jag har
nyss fått veta, att nu är platsen, som jag
väntat på, ledig, så att nu kan jag fara
när som helst.
den främmande (reser sig): Farväl, lilla
Tekla! (Tar hennes ena hand och håller
den några ögonblick mellan sina.)
Farväl och tack!
(Går mot dörren).
tekla (sitter med sänkt hufvud, tills
han gått, då lyfter hon blicken och ser
mot dörren med stora, stela, glänsande
pupiller. Det börjar alt rycka i hennes
drag, och hon gömmer ansiktet i händerna
under gråt som hon söker kväfva. Under
det att hon ännu gråter, kommer systern
tillbaka).
vendla: Sitter du och gråter? (Hon
får intet svar. Halfhögt): Jag kunde väl
tro, att du var kär i honom. — (Går och
stökar litet i rummet).
tekla (ser upp, hon har slutat att gråta,
och henties blick börjar lysa igen).
Jag är så lycklig — jag ser Guds
ledning i att han kom — Gud vill kanske
låta mig vara ett verktyg till hans — (kan
inte fortsätta för en hostning, när hon för
näsduken till munnen får hon den full af
blod).
vendla (skyndar förskräckt fram till
htntie).
A, Herre je — hvad skulle han hit att
göra! —
tekla (torkar blodet från läpparna,
mumlar med stel och glänsatide blick) — Guds
ansikte —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
