Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- George Meredith. Af Ida Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
IDA BUERGEL GOODVVIN
blef till is mot den som brot mot hans
principer. »Han var innerst inne sultanen
från silkessnörets och knifvens tid, och med
själf härskarl ater gjorde han tecken åt sin
Mesrour med kroksabeln att skilja
hufvudet från kroppen på den brottsliga, och
bort med kvarlefvorna!» Det var
tillräckligt för honom, att fakta rättfärdigade
honom. Diana är »verklighetens fläckade
hjältinna». »Hon hade en själ som växte
— men inte en hvars oförvitlighet var
huggen i marmor, engelsmannen en
försäkran om den ideala kvinnan.»
Det är den heliga verkligheten, »Sacred
Reality» — så nära till hands och så svår
att uthärda — som Meredith åter och åter
vill föra oss till: Misstro allt som kan
skymma den, det må vara ideal, de mest
fulländade system, de vackraste teorier,
ja, misstro själfva fakta, ty fakta och
uppförande förklara inte mycket af personligheten.
Karaktär är innerst inne ett mysterium.
* *
*
Meredith är både i sina romaner och i
sina dikter en profet, en predikare. Man
har kallat honom The Prophet of Sanity,
och hans röst ropar ett och samma rop:
Mer förnuft, mer intelligens! »Möre brain,
O Lörd, möre brain!» Han tror inte på att
intelligensen är kall i motsats till äkta känsla.
Han tror att äkta lidelse och klart förnuft
förenas. Sandra, den varmblodiga,
helhjärtade, öfversteg inte gränserna för
»common-sense» säger filosofen, som för hennes
talan, men Wilfrid flög i yra omkring på
sentimentalitetens vinghäst. »Passion is noble
strength ön fire.» — Han är också
profeten för The Joy of life. Den söker han
och finner han genom sin tydning af
Jordens mening, The Reading of Earth. Så
heter en hel samling af hans dikter. Några
andra titlar kunna ge en idé om motiven:
»Jorden och en gift kvinna», »Jorden och
människan», »Jordens hemlighet». »För
min del älskar jag jorden och håller mig
till henne som det enda stycke af Guds
skapade verk vi äga.» — »Jag medger att vi
kunna omskapa, men af jord måste
materialet vara», skref han i ett bref (till Dr.
Jessopp). Merediths filosofi bjuder ingen
färdig och användbar lifsåskådning för dem
som bekvämt vilja få en sådan »ready-
made». I den meningen var han ingen
predikare. Då är han lika frostigt
afvisande som hans älskade Moder jord mot
den som ber om ett opiat som allmosa för
att mätta sin lyckohunger, för att göda sin
tankelättja. Han aflägger lika litet en
bestämd trosbekännelse om ett evolutionens
slutliga paradis här på jorden som en
lycksalighet ofvan »magiska himlar». »Det är
alldeles att skjuta öfver målet att döpa
Meredith till optimist eller pessimist,
materialist eller idealist, han nyttjar inte det
språk och tänker inte de tankar, som ge
anledning till liknande termer», säger G.
M. Travelyan, hans vän, som nyss utgifvit
och kommenterat hans dikter så
utomordentligt. Men hans eget temperament är af
den optimistiska läggning, som tyder »jordens
mening» som utveckling, harmoni, lycka.
Han tror att allt hvad »hennes stora
vågstycke människan» kan drömma om finns
också möjlighet för att uppnå i universum.
I en höstnatt, då jorden skrattar i »pagan
glee», sjunger skalden en hymn till sin
moder naturen, med barnets orubbliga
förtröstan :
And O. green bounteous Earth!
Baccante Mother! stern to those
Who live not in thy heart of mirth;
Death shall I shrink from, loving thee ?
Into the breast that gives the rose,
Shall I with shuddering fall?
Merediths romaner ha nu länge kommen
terats, studerats, beundrats, hans dikter ha
mycket senare fått sin uppskattning. Den
till svårförståelighet koncentrerade formen,
de förbluffande bilderna, det svårfattliga
filosofiska innehållet har afskräckt dem som
haft sin definition klar på hvad poesi
skall vara.
Men säkert komma hvarje ny
generations människor att allt bättre förstå
mycket af det som nu kallas meredithiskt och
dunkelt. Ty Meredith bygger mer än de
flesta författare med ett material som
alltid är nytt, alltid lefvande — med
själsmaterialet hos dem som vilja mottaga honom.
Om honom äro de vackra orden sagda af
en som kände honom väl: »Geniet
uppfinner ingenting. Geniet visar på tingens hjärta.
Och vi darra inför den afslöjade
verkligheten. Det är inte verkligheten som är
ny, men vårt sätt att se den. Det är med
vår själ det arbetar, i vår själ det skapar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0716.html
