Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - På Talis Qualis’ hundraårsdag. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ TALIS QUALIS’ HUNDRA ÅRSDAG
Redan året därpå hade Hagberg
väsentligen vunnit honom för sig, och i
ett brev av den 29 maj bekände han
sig till Shakespeare: »Shakespeare har
för mig öppnat en ny värld. Jag
svärmar för honom. Gudskelov att jag ännu
kan svärma! Över en enda seen i Romeo
kan jag sitta ruvande en hel dag från
morgon till kväll.» Hans mångfaldiga
översättningar från de mest skilda
litteraturer blevo givetvis också en ombildande
faktor av vikt: 1850 bidrog han till
»Stockholms aftonpost» både med
tolkningar av Horatius’ romerska elegans
och den oslipade kärnfullheten hos en
dansk kraftkarl som Poul Möller (den
med dikter späckade krönikan om
Eyvind Skaldaspiller), för att bara ta ett
exempel. Att det likväl under flera år
uppstod en viss stockning i hans alstring,
det torde väl haft sin väsentliga orsak
i de svårigheter, med vilka han drogs.
Han hade tagit sin lilla kansliexamen
som ett slags formellt slut på den långa
universitetsvistelsen och lämnat Lund.
Uppresan till hemtrakterna ha vi att
tacka för hembygdssången,
Södermanland. Om man jämför den med
Bernhard Elis Malmströms några år tidigare
»Sång för Södermanlands nation», mäter
man det ungefärliga avståndet mellan
Strandberg och den övriga samtida
svenska dikten. Malmström ger en melodisk,
mjuk, varm och skönhetsdrucken lyrisk
skildring av »landet, det härliga, rika»;
för honom är det yppighet och fägring,
dit han drömmer sig tillbaka i längtan
från den ledsamma Uppsalaslätten;
Sörmland är »doftande lundar», »glimmande
vik», »hemmet för skördar och minnen»,
där sången bor i varje dal och varje
fiskarejulle, och han utbrister med ett
epitet, som är mindre obestridligt än
de följande påståendena:
Vänliga hembygd! Solen ej skådar
skönare land på sin ensliga färd
Skönare morgon hon aldrig bebådar
än över dig och din dal och din fjärd.
Talis Qualis’ dikt har visserligen drag
gemensamma med Malmströms, såsom
det tidstypiska att: »tvillingfödda äro
här odalman och hjälte, vilket hos
Malmström motsvaras av: »hemmet för
fredliga bragder och vikingatåg». Men
Strandberg, som kom från Lund och
Skåne, fann i Södermanland en mindre
leende natur och ett kraftfullare folk
med strävare liv, ett folk, som där det
är knappt om torvan hackar uppehället
ur själva klippan:
Ack, jag ögnar efter hand
hundra sjöars under,
och emot varenda strand
stupa lövskogslunder;
berg jämväl som revben gå
över bröst och sida,
och i många ådror blå
sväller malmen vida.
Han hälsar särskilt sin hembygds
tungomål, det klara och klingande:
Och varhelst jag hör mig om,
själva modersmålet
tar en ädel form liksom
Eskilstunastålet.
Toner, som trumpetens sång
och som svärdsklang gälla,
låna här en annan gång
sorlet från en källa.
Han bekänner sin samhörighet med
hembygden, från vilken han varit skild
så länge, och med gripande ord, som
ha ett motstycke i slutstroferna av
Karlfeldts »Träslottet», uttalar han sin
önskan att få sin sista vilostad där.
I Stockholm, där Strandberg slog
sig ner som tidningsman, väntade
honom ett hårdt och mödosamt liv, som
räckte bortåt två årtionden, tills ett
tryggat livsuppehälle gavs honom genom
det redaktörsskap av Post- och Inrikes
tidningar, som Svenska akademien gav
honom 1865. Hans arbete i tidningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
