Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - På Talis Qualis’ hundraårsdag. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ TALIS QUALIS’ HUNDRA ÅRSDAG
En gång, när allt du överväger,
tör du som jàg belåten bli,
om du din farfars träskor äger
att sticka dina fötter i.
Men även en annan art av
tillfällighetspoesi kom Strandberg att ägna sig
åt: festdikten, både den skämtsamma
och den allvarliga. Han hade ju övat
den i Lund så flitigt, var så känd som
tillfällighetsskald, att det bara var helt
naturligt, att han genast efter flyttningen
till Stockholm fick övertaga samma värv
där. Jag tror, att det tilltalade honom
mera än kalenderdiktandet. Åtminstone
äro hans sånger till födelsedagar och
andra familjetilldragelser, hans
högtidsdikter för Par Bricole — där han bl. a.
hälsade Johan Ludvig Heiberg — och
kväden vid flerfaldiga fester i allmänhet
utförda med schwung och brio; han är
påhittig och originell, hans vers har en
vikt och klang som ingen annans, och
det rykte som denna tids förnämsta
tillfällighetsskald, vilket omger Böttiger,
synes mig illa grundat. Talis Qualis
är på en gång enklare och djärvare;
hans oftast tungt fallande takter foga
sig förunderligt fast och ledigt
tillsammans utan tvång på språket, som gärna
gripes ur den vardagliga men rena
inhemska svenskan. I ovanligt hög grad
gäller även om hans tillfällighetspoem
vad en anmälare av hans dikter yttrade
om dem i »Stockholms dagblad» 1854
(26 okt.): »de flesta äga en i vår tid
högst sällsynt förtjänst av tankens
klarhet, förenad med diktionens glans, av
en frisk och levande världsåskådning
och en lågande känsla för fosterlandet».
Viktor Rydberg kallade Strandberg
»gnistrande kvick»; det är på sätt och vis
en riktig karakteristik även av hans
tillfällighetsdiktning, som i regel bjuder
på effekter av just kvickhet i
uppfinning och uttryckssätt. Vid större
tillfällen lyfte sig hans diktion till impone-
rande prakt, till stor poesi; frånsett rent
enstaka lyckokast som Viktor Rydbergs
kantat, finnas väl inom hela vår
1800-talslitteratur inga festsånger som äro
jämförliga med den stolta rad, som bär
Talis Qualis’ namn. Tre, de
mäktigaste, i vilka han lyckats ingjuta sin
individuella ton i högtidssångens
monumentala form, måste nämnas: sångerna
vid Karl-den-tolfte-stodens avtäckning och
Lunds universitets tvåhundraårsfest 1868
samt kantaten vid Par Bricolles
hundraårsfest 1874. Men många flera förtjänte
att vara kända; varken Lidner eller
Kellgren gestaltade sin dikt med
väldigare kraft än t. ex. den Strandbergska
gravsången över drottning Lovisa. Hör
slutkören!
När ur molnens ramar
domsens änglar ropa
och den Starke kramar
världarna tillhopa,
då, när morgon bräcker
genom flammor röda
och med glans betäcker
levande och döda:
Res dig i din skära
skrud och låt dig vigas
till en högre ärà
än de dödeligas . ..
I dylika dikter nådde Talis Qualis
en stor psalmsångares sublimitet och
behöver icke rädas för en jämförelse
med Wallins dikter av samma slag. I
de enskilda minnessångerna är tonen
stämd till en enklare melodi.
Beundransvärd är där framför allt den säkra, aldrig
banala karakteristiken, den manliga
uppfattningen av livets värden och detta
personliga uttryckssätt, som för de
slitnaste av motiv ofelbart fann egna, oslitna
bilder och ord. Den poetiska
betraktelse, som i dessa sånger fogas till
karakteristiken, kan också stiga till ren
och klassisk fulländning; om
Strandbergs t Fanny» icke är allmänt känd
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
