Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - På Talis Qualis’ hundraårsdag. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUBEN G: S O N BERG
skriver Per Hallström, men tillägger:
»Samtiden satte väl en eller annan lika
högt, men erkände mästerskapet».
Meningarna av primaten äro ju alltid delade,
men Strandberg hyllades verkligen under
1860-talet allmänt och varmt som den
främste, och inte minst strömmade denna
hyllning honom till mötes från Uppsala,
där nästa generations unga skalder just
då lärde sig sångens skala. Dikter
sådana som Liljeblads i S. H. T. och
en (med märket + !) i Upsalaposten 9
april 1862 äro i det hänseendet vältaliga
vittnesbörd. Tyvärr skulle politiska
åskådningar snart skilja honom från de
unga. När kriget mellan Danmark och
Preussen-Österrike bröt ut 1864, var
Strandberg icke längre skandinaven från
1840-talet, som till varje pris ville komma
danskarna till hjälp. Hade han än
bibehållitungdomsårens liberalism i andra
hänseenden, var han utrikespolitiskt nu en
fiende till Sohlman och sina forna
meningsfränder, med vilka han nu skiftade
bittra hugg. Artikeln »Politiska
syndafall» i Aftonbladet strax efter
midsommaren 1864 kan anföras som ett av de
mest belysande intygen om hur
fruktansvärdt hårdt han bedömdes. Och även
där man gjorde hans karaktär rättvisa,
vilket icke var fallet med Sohlman,
greps man bittert av hans avfall från
den sak, som hans egna, tidigare
dikter, alltjämt kära och kända, bidragit
att elda sinnena för. En ung kamrat
till Snoilsky skrev till denne: »Gärna
må de skälla på Talis Qualis — jag
kan aldrig förlåta honom något sådant
som hans uppträdande under danska
kriget — det är mig oförklarligt, ty
jag tror ej, att han talade mot sin
övertygelse; sådant betydde mindre —
världen hade blott en skurk eller en eländig
usling mer; men att kunna så förändra
sin övertygelse — o, det är nedslående,
det är förfärligt, det är nedsättande för
den mänskliga naturen, man skäms att
vara människa!» Dylikt bidrog
sannolikt att minska hans inflytande på de
unga, men själv rubbades han naturligtvis
icke. Livskampen hade gett honom en
viss skärpa och kanske gjort honom
hårdare på ytan, än det inre var. Sin
vekhet sparde han för de stunder
världen icke ser. Han hade aldrig varit
en självbekännelsernas skald, en lyrisk
biktare; med åren vardt detta drag
alltmer utpräglat. Om de sina och sitt
hem har han i sin dikt år efter år
ingenting haft att förtälja; det har varit
fördolt för de många. Endast tre ggåner
bröt han denna tystnad, och varje gäng
skapade han ett mästerverk. Mitt döda
barn (1858) är en dikt, där en faders
smärta och kärlek fått oförgänglig form.
Helgmålsklämtningen (1868) är makens
tack till hustrun och Tack för god vakt
hans avsked till livet, båda utan vank
eller brist, fyllda av den rena, djupa
känsla för det väsentliga, den luttrade
och förebildliga manlighet, vari hans
storhet som skald hade sin rot.
Länge hade en kräftsjukdom härjat
hans krafter, när han dukade under.
Han fanns död vid sitt skrivbord på
morgonen den 5 februari 1877. Den
svenska sången hade mist en
mästare.
Andra upplagan av Samlade vitterhetsarbeten av C. V. A. Strandberg (Talis Qualis) är
under utgivning på C. E. Fritzes bokförlags aktiebolag. Hittills hava utkommit Dikter, förra
delen 1835—1845 och senare delen 1845—
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
