Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Åtgärder gjordes för att få regeringen att
förbjuda pjäsen, men då den var utspelad
innan ens ett polisföçbud kunde hinna
utfärdas, och då med orden allmän
förargelse, enligt vad framstående jurister påstå,
ej kan menas missnöjet över en
genom-gäspad teaterafton, kunde anklagelserna till
ingen åtgärd föranleda. Från
Shaw-entu-siastisk sida framhölls, att Dramatiska
teatern spelade stycket alldeles galet.
Det finnes några element som äro
ledsamma i all diktning, men mest
svårförlåtliga i den högsta formen, dramat,
nämligen det torra, det pinsamma, det
pretentiösa och det oäkta. Kanske är det
den även för G. B. S. ovanligt ymniga
förekomsten av dessa egenskaper som gjort
hans stycke Atidrocles och lejonet så föga
njutbart. Allt har sin avigsida, allt kan
man vända upp och ner på, och
mänskligheten har redan under medeltiden skämtat
med djävulen, med döden, ja till och med,
som narrmässorna visa, också med
gudstjänsten. Man drevs av önskan att se
andra sidan, att åtminstone för några
ögonblick få vila sig i motsatsen. Liksom
hjältemodet kan ha sin löjlighet och
svaghet, ödmjukheten sin högfärd, så kan också
martyriet ha sina svaga sidor, ehuru det i
alla dessa fall blir både oriktigt och
vidrigt att, som ju är Shaws patos, om ett så
allvarligt ord kan passa på honom,
framhålla hjältarnas feghet, kärlekens intighet
o. s. v. Det är naturligtvis ingalunda ett
mänskligt sätt att betrakta martyrerna som
väcker ovilja hos förståndigt folk. Det är
det omänskliga i att behandla det
vördnadsvärdaste i hela tillvaron, det frivilliga
offret av det egna livet för något, som man
sätter ännu högre, en bagatelle. Bra få
bildade, de må nu vara religiöst troende
eller icke, påstå nu, att man måste vara
fullkomligt felfri för att kunna vara martyr,
liksom vi ej bli upprörda av att höra om
en Gustaf Vasas snålhet eller om en Gustaf
II Adolfs häftighet och oäkta barn. Men
det finnes även en fiendtlig belåtenhet över
att det ädla och stora kan ha fel och
ibland till och med små sidor, och den
sortens kritik är vidrig.
Stycket behandlar i spexform de kristna
martyrerna. Kanske kunde Shaw i
ytterligare två spex behandla världskriget och
Kristi pinas historia på ett lika lustigt och
muntrande vis? Den tvp, som föreföll
mänskligast, är den till kristendomen
omvände Spintho—herr Bror Olsson, som, av
fasa för fördömelsen och i hopp att genom
martyriet få nåd och vinna salighet trots
sina blodröda synder, blivit kristen och
dock i sista stunden avsvärjer sin tro,
övermannad av dödsångest. Hade Lavinia—
fröken Signe Kolthoff fått pröva lejonets
aptit, vet jag ej hur det hade gått. Hon var
verkligt skön, det går ej med mindre adjektiv.
Något av engelsk välvishet störde dock vissa
av hennes repliker. I synnerhet blev man
litet illa till mods, som också de mest
intensiva Shaw-beundrare framhållit, av
hennes uttryck om att hon skulle bli det bästa
på lejonmiddagen, bli den salta oliven,
romarmiddagens horsd’oeuvre, väl närmast
motsvarande vårt smörgåsbord, och därför
det allra delikataste. Jag tror visst, att
hon hade rätt, men detta är en okristlig
och okvinnlig galghumor, eller rättare
djur-huinor.
Herr Ivar Nilsson gav med både
omväxling och intensitet Androcles och
träffade den heliga enfalden utan överdrift.
Det är alltid kritiskt på teatern med
levande hästar och hundar, som man icke
vet vad de kunna ta sig till, men också
med mekaniska drakar. Även Androcles’
lejon, som intager en mellanställning och
består av en lejonhud, uppstoppad med
en balettmästare, har ganska svårt att inge
nödig respekt. Herr John Borgman gjorde
emellertid ett godt arbete och var
förbluf-.fande smidig som detta jättedjur av
kattsläktet, om man också ibland kom att tänka på
Oberländers förträffliga lejonkarikatyrer.
Armod var titeln på ett
femaktsskåde-spel av den unge österrikiske författaren
Anton Wildgans. Stycket verkade i
huvudsak nedstämmande. Det innehöll mera
om fattigdomens förbannelse än det
behandlade dess renande och förädlande
egenskaper, framhållna av en Jesus av Nasaret, en
Franciskus av Assisi, en C. J. L. Almqvist.
Visserligen utlovade författaren i
programmet, och det något docerande på det
latinska språket, att den tredje akten skulle
vara en comoedia interposita, där ett
erotiskt inslag fick oss att hämta oss något
efter allt gnäll och all gråt. Den fjärde
akten hade titeln Actus Mysticus. Och här
infördes ett tröstemoment, i det att den
döende familjefadern, den fattige posttjäns-
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
