Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Världskriget. Några betraktelser. Av Pontus Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P O N T U S
att blossa upp och låtit den växa till
den vådeld, som den nu är.
Detta är den innersta grunden til!
kriget, den allmänna förutsättningen för
att intressemotsatserna icke fingo lösas
på fredlig väg, vilket varit möjligt, eller
avskrivas, vilket varit det riktigaste, utan
kallade folken till vapenskifte på liv och
död.
Huru den striden utfaller, torde i
detta nu icke vara tvivelaktigt. Men
vilka äro eller bliva dess följder, och
kan det skönjas någon förnuftig mening
däri? Det är det andra spörsmål som
den aldrig vilande tanken framställer.
Många av världskrigets följder och
isynnerhet de onda ligga redan i öppen
dag. Den oerhörda manspillan av män
i deras bästa ålder, miljoner skövlade
hem och hundratusentals krymplingar
samt nöd och hunger äro jämte en
tryckande skuldbörda, som lång tid framåt
kommer att hämma kulturarbetet, de
redan nu synliga svåra följderna av
världsbranden. Det är ej lätt att i de
följderna finna någon högre mening, om
ej domens och straffets. Ty även dessa
kunna betraktas som ett led i
världsförloppets eviga ordning. Men vanligen
är det ej i olyckorna och lidandet,
vilkas djupare innebörd vi ej förstå, utan
uti de lyckosamma, kulturfrämjande
följderna som vi tro oss skönja en högre
mening och Guds finger. Och sådana
följder av kriget ha redan inträdt eller
äro på väg att komma eller ändtligen
kunna med mer eller mindre skäl
förväntas. Vi skola nämna de viktigaste
och mest i ögonen fallande.
Det västra Europa och främst
germanerna hotades av den slaviska
folk-floden under det ryska tsardömets
ledning. Mot den faran har Sverige ensam
kämpat under två hundra år, de första
hundra åren från Gustaf Adolf till Karl
XII (1611 —1709) segerrikt, därefter med
A H L B E C K
brutna krafter och olycklig utgång (1809).
Nu har det förunnats germanernas
större folk, det förenade tyska, att ta
upp striden och bringa den till ett
lyckosamt slut, som vi hoppas för alla tider.
Genom tsarismens och Rysslands
besegrande har den sista erövrarstaten av
gammalt snitt i Europa tillintetgjorts.
Häruti ligger en oerhörd vinst icke
blott för grannarna utan ock för hela
den västerländska civilisationen —
förutsatt att segern är definitiv och icke
framkallar nya strider för att återställa
moskoviternas störtade rike.
Även ett annat världsvälde torde
redan få anses brutet, huru än det
definitiva fredsslutet blir, nämligen det
engelska händels- och penningväldet. Även
om Englands koloniala välde i huvudsak
förblir orubbat, så lär dess merkantila
övermakt vara förbi. Och väl är det.
Mänskligheten har bäst utav att inga
världsvälden finnas, som för egen vinning
hålla andra folk till vasalltjänst. England
har hittills så användt sin kapitalövermakt
till förfång för andra folk och stater.
Varje världsvälde av detta slag, vare sig
engelskt eller amerikanskt eller tyskt, är
av ondo. Och kriget synes göra det
ena lika omöjligt för framtiden som det
andra. Detta är den andra stora vinsten
av detsamma.
En tredje, kanske ännu större, är
nationaliteternas frigörelse. Vid det ryska
rikets upplösning stå döda upp och
befrias förtryckta. De många folk, som
denna erövrarstat lagt under sig och
höll på att förkväva, vakna till nytt liv,
ukrainer, kaukasier, letter och ester.
Finland, som hotades med undergång,
kommer åter till sig själv; och Polen,
som redan låg dödsdömt, står upp igen.
Det måste för de båda stater, som jämte
Ryssland begingo våldet mot detta dä
visserligen dödssjuka folk, kännas som
en befrielse att nu få sona vad som då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
