Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Jules Laforgue. Av Carl-August Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C A RL-AUG US T BOLANDER
att lämna det gyllene tyska fängelset —
den 31 december 1886 gifter han sig i en
liten protestantisk kyrka i London på en
kvart för 25 francs med miss Leah Lee.
Nu blir han parisare, han skall leva i
Paris på sin penna. En månadskrönika i
» Revue Indépendante», några artiklar i
»Figaro» och »Gazette des Beaux Arts»
ge den enda säkra inkomsten — det är
den fattige parislitteratörens martyrhistoria
som begynner. Till råga på allt blir
Lafor-gue sjuk, hans redan förut svaga hälsa har
försämrats av vinterresan till England, han
hostar, måste söka läkare — den ena
dyrbara boken efter den andra vandrar till
antikvariatet för att bli pengar. En natt,
den 20 augusti 1887, kommer döden, den
unga makan finner på morgonen mannen
död vid sin sida.
Och en dimmig morgon föres den
27-årige Jules Laforgue till graven — Paul
Bourget, Fénéon, Moréas, Adam och
Gustave Kahn utgöra, jämte de närmaste
släktingarna, hela likföljet. Det är ingen
stor händelse, gatans likgiltiga vandrare
lyfta enligt vanan på hatten för kistan.
Men mannen, som föres till graven, är
icke död, han är en diktare, och först då
han är död börjar’ diktaren leva. Jules
Laforgues liv är inte de fattiga 27 åren,
fulla av ensamhet och oro — det är tre
bokband: ett band poesi, ett band
prosasagor, ett band kritiker, utkast, brev.
Ensam som hans liv är hans dikt också.
Syntaxen har inte ord nog sällsynta och
subtila för honom, mytologien har inte
petitesser nog exklusiva. Det är som gällde
det för honom bara att till varje pris hålla
de obehöriga borta från de Esoteriska
öarna, där hans dikt hör hemma.
Av ungdomens övermod finns det icke
ett tonfall i »Le sanglot de la terre»,
ungdomsverserna (1878—1883). Ingenting
av ungdomens ljusa lyriska svårmod heller
— det är en gubbe som levat ifrån
tidernas begynnelse och sett kultur efter kultur
blomstra för att multna bort. Hunger och
kärlek, hopp och förtvivlan, till sist döden,
det är alltid densamma komedien. Babylon,
Memphis, Benares, Thebe, Rom, allt det
förflutnas storhet är i dag ruiner, där
vinden tjuter -—- en gång skall jorden också
försvinna, spårlöst försvinna som den usla
atom den är i den oändliga rymden. Allt
är fåfänglighet — det är en ringa tröst
att på andra planeter samma usla kryp
som vi stirra i samma förtvivlan ut i samma
bottenlösa kaos.
Det är inte ungdomens exotiska pina,
det finns inte en versrad om kärleken och
kvinnan i denne unge fransmans tidigaste
vers. I lupanarglädjens timma sitter han
i sitt fönster och stirrar i rymden: han
tänker på de under dagen födda och
begravna, han fantiserar om sin första natt
de sex foten under jorden. Hans oro är
den metafysiska: varifrån komma vi, vart
gå vi, varför leva vi? — hans fråga finner
intet svar, han hör bara stegen nere på
gatan av den dödfulle arbetaren, som
rag-lar hem från festen:
Oh, la vie est trop triste,
incurablement triste.
Det är inte Rops som han studerar,
men Edward von Hartmann:
Oui. moi, je veux savoir!
I all sin intellektualism har han för
mycket hjärta, men Universum har intet
hjärta, hans eget räcker inte till för hela
det likgiltiga stora ingenting omkring
honom. Ett ögonblick lyfter han handen
mot himmelen för att förbanna stjärnorna.
Men månen ler, kallt som den gång,
då människorna ännu icke trampade
jorden. Hans gest kommer av sig, också
hans gest är fåfänglighet.
* .fj
Ett miserere talar han i »Le sanglot
de la terre» om att sjunga, ett miserere
sä kosmiskt förtvivlat, att rymdens tystnad
måste brytas och Gud Fader bli tvungen
att svara honom. »Complaintes», den
första tryckta diktsamlingen (1885), blir
detta miserere — allt det gråa
vardags-elände och den trista söndagsstämning,
som jorden är full av, klagar genom hans
vers. Nattvinden och kyrkklockorna, de
stackars sönderhackade pianona i de rika
salongerna, de frusna träden i den
övergivna trädgården . . .
Men det bittra, bleka, torra allvaret i
de tidigaste ungdomsverserna har löst upp
sig i löje redan.
Pintez, dansez gens de la terre,
tout est un triste et vieux mystère —
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
