Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
nöje kommer sig i icke oväsentlig del av
hans sorg över oförmågan att kunna visa
henne den kärlek, som i rikaste mått finnes
i hans sårade själ.
Elna åter längtar våldsamt bort.
Beständigt förolämpad av makens svartsjuka,
hemligt men tydligt eftertraktad som ung,
vacker och enda kvinna på det lilla skäret
av mästerlotsen och det halvtokiga
fyrbiträdet Erik, känner hon sig i denna trånga
omgivning illa till mods. Den gamla
kärleken till Hall har försvunnit, eller rättare
dragit sig tillbaka till hennes innersta, så
långt in att hon inte själv vet av den. Så
kommer lotslöjtnant Åberg, gladlynt och
käck, med god aptit, ej minst då det gäller
ljusklädda damer på skärgårdsbryggorna.
Som en nyponblomma med en svensk doft
av naturlig kvinnlighet och friskhet,
värdefullare än den som frambringas av mången
dubbel, med konst skapad ros-sort, lockar
hon ej minst genom sin tvärhet och
skygghet den unge löjtnanten, som först tror
sig vara inne i ett banalt äventyr, låt vara
av allra angenämaste slag, men slutligen
övermannad av sin lidelse lovar henne
äktenskap, om hon vill bli hans. Det är
kanske för schematiskt att säga att just så
går en förförelse till. Sätten äro som
bekant mångahanda. Men säkert är, att
scenen i det lilla rummet i
fyrvaktarhem-met, då Elna under samtalet med
löjtnanten plötsligen gör sitt omslag från
avvisande gyckel till ett häftigt och törstigt
kärleksutbrott, fick ett drag av hemsk och
elementär kraft av medryckande verkan.
De retarderande momenten, besöken av
mästerlotsen, fyrbiträdet och makens
generade, av svartsjuka framkallade ärenden i
rummet skärpte intrycket. Och även vana
teaterbesökare fingo hjärtat i halsgropen,
då det lilla halvmörka rummet till sist
uppfylldes av lidelsens virvelvind.
Så kom dagen efter, som även då det
gäller den yrsel kärleksgudinnan skänker
kan ha betänkliga sidor. Redan på
löjtnantens tonläge förstod åhöraren, och Elna
i första hand, att saken icke stod på samma
vis efteråt som förut. Och då slutligen
ordet plikt föll från den unge löjtnantens
läppar, tänkte man på — är det icke Ibsen
som säger det — att det nästan låter som
ordet plikt stuckes, och även en aforism
av en engelsk författarinna rann mig i
minnet: »Då männen börja tala om plikt,
är det slut med kärleken.» Elna låter
löjtnant Åberg resa ensam i motorbåten,
och det gör han ej ogärna. Skandal,
skilsmässa och så giftermål äro allvarliga
saker, även då det gäller den skäraste
nyponblomma.
Mannen, som fick veta, att hans första
försök att lämna Elna full frihet hade drivit
de två unga i varandras armar, blir så
förtvivlad, att den hårda skorpan kring
hans sinne brister. Man har mer än hopp
om att på denna hjärtanas revolution, hur
smärtsam den än var, skall följa
möjligheten till ett lyckligare samliv.
Skådespelet verkade, ehuru det var
särdeles väl byggt, ej det minsta konstruerat.
Hall, tvärviggen, blyg för egna känslor,
för högfärdig att erkänna sig vara olycklig,
förstod nu, att det förra missförhållandet
var hans fel. Och bägge fingo så att säga
kvitta med varandra.
Det är ett originellt och djärft drag
men psykologiskt riktigt, att denna gång
låta makans felsteg bli det som för
makarna till varandra. Huruvida någon lycka
för framtiden var att vänta och är möjlig
för dessa två, ingick ej i detta drama att
meddela. Kanske blir det ett nytt
skådespel, som kommer att heta Richard Hall, där
han gör sin hustru olycklig genom sin
svartsjuka på den kanske då avlidne
löjtnant Åberg. Detta hör emellertid icke hit.
Ett skådespel omfattar ett dramatiskt
uppslag och är ej någon biografi. Elna Hall
rörde sig om hur en farlig och svårutredd
äktenskaplig fråga löses, och det gör denna
pjäs så att förloppet verkar logiskt och
psykologiskt övertygande. Det är
glädjande att ett stort och mänskligt problem
kunnat med sådan konst och sådant
allvar behandlas rent dramatiskt utan att
de i svensk dramatik så vanliga lyriska
utvikningarna, jag hade så när sagt
missbildningarna, förekommo.
Spelet var, med den inskränkning, som
ovan framhölls, då det gällde ett
teater-patetiskt uttryck för Halls känslor, då han
erfor sin hustrus otrohet, alldeles ovanligt
fullödigt. Särskildt lyckad var herr Hansson
i första akten med sin retlighet, sin
härsk-lystnad och sin tydliga begåvning, allt
sammansmält i en individuell typ. Mycket
beröm förtjänade Elna—fru Karin
Molander för den flärdlöshet i detta ords
egentliga mening, varmed hon spelade hustrun.
i 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
