Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DOKUMENT OM AUGUST STRINDBERG
nr vilken en fantasiens Antäus städse åter
hämtar kraft och näring, i eminent grad är
en så vidt möjligt betydande insikt i
naturens händelseförlopp, och att måttet för
människans storhet ligger i måttet av vår
naturkänsla».
Goethe behandlades av fackmännen
ingalunda bättre än Strindberg. Så t. ex. har Du
Bois-Rey mond förnekat honom
kvalifikationen som naturforskare. Men Goethe tog det
med självbehärskning, medan Strindberg
inlade sitt temperaments glödande kraft i
försvaret för sina geniala aningar, dem han i
regel omfattade som obestridliga dogmer. Hans
argument hade något av den tvära, obevekliga,
dramatiska tonen i hans diktskapelser. De äro
monologer, bestämda att höras av en värld.
»Det fanns», menar Schleich, »något
medel-tidsartat men kärntyskt protestantiskt hos
honom. Och denna hans lutning åt det
uråldriga förde honom, den modernaste
bland moderna, sist och slutligen in i
alkemien och ända fram till sfären för de
vises sten. Så blev han en guldsökare.»
Schleich nekar att Strindberg någonsin
var den dystert hemlighetsfulle alkemist och
ockultist, som man föreställer sig, en till
hälften bedragen bedragare. Strindberg tog
tvärtom sin »auf der überfiihrbarkeit der
Me-talle und der Spaltbarkeit der Elemente
aufgebaute Theorie» lekande humoristiskt.
Först senare blir han tragisk. Ännu så
länge demonstrerar han med ett illparigt löje
sina bladguldslikriande små metallskivor.
»Tag en analys, det är guld, som jag gjort!»
Och Schleich ber honom visa guldet för någon
berömd kemist. Förslaget sätter honom i eld
och låga. Och en dag vallfärda vännerna
först till Liebreich och så till Landolt. Båda
skulle, om ej Schleich skyddat honom med
sin vetenskapliga reputations paraply, ha sett
en narr i Strindberg. Liebreich lovar en
noggrann undersökning, men efter 15 år
är den ogjord. Landolt tager väl itu med
verket, men när de ett par dagar senare
återkomma, frågar han: »Vad har ni gjort
det här av?» — »Av koppar » — »Vad
skall det föreställa?» — »Guld». — »Nej,
det är varken koppar eller guld. Jag vet
inte vad det är. Jag har aldrig haft något
dylikt i min hand.» — »Då är det väl en
övergångsform, ett mellanstoff!» — »Käre
vän, om ni kan skaffa mig bevis på, att
en metall låter förvandla sig till en annan,
så skall jag taga av hatten och buga mig
till jorden för er, ty då förvandlar er detta
lilla metallblad till en stor kemiker.»
Strindberg svarar med en lätt bock och
en min av ironisk stolthet, som toge han
redan nu ut förskottet på sin odödlighet.
»Vem vet!» säger han. »Måhända skola
vi båda uppleva det.» Utropande sitt
»aldrig» avskedar Landolt gästerna i den
övertygelsen att världen ytterligare
riktats med ett par fånar. Men ett
decennium därefter, påpekar Schleich, upptäcker
Madame Curie »das Radium, welches sich
selbsttätig iiber das Helium in Blei
ver-wandelt».
Med vemod och glädje erinrar sig
Schleich deras studier i Goethes färglära.
Strindberg råkar i extas över Goethes sottiser
mot Newton, dem han fortsätter. Om, säger
han, Newton menar, att det vita solljuset
skall sönderdelas i sina färgade
beståndsdelar genom prismat och att det brokiga
prismabandet åter utstrålar vitt genom att
de sammanföras, måste i glödande
solkroppar just de färger kunna påvisas, som först
och ursprungligen åstadkommo denna
solljusets klarhet. Häri brister Newton, och
även annorstädes kommer han till falska
slutsatser. När han säger, att de
återförenade färgerna ånyo ge vitt som resultat
och att prismat visar oss ljusets
ursprungliga färgsammansättning, resonerar han lika
galet som ville han göra gällande, att
böljeskummet i bränningen endast innehåller
vatten. Skummet vore med andra ord
ingenting annat än vatten. Men i
verkligheten är det vatten -f luft.
Newton förbiser enligt Strindberg, att
när ljuset vid sin antändning i glaset
förefaller färgat, så har ett nytt element
tillkommit. Färgen är ljus + något obekant,
och Goethe har rätt, då han kallar detta
obekanta »die sich deckenden
Sonnenbild-chen». Färger äro dämpade skuggor, på
väg mot ljuset eller mot en grumlad
klarhet. Strindberg anade således vad man nu
vet, säger Schleich, att prismats
sönderdelning även åstadkommer ultravioletta och
ultraröda strålar, elektriska och
värmestrålar, som splittras åt skilda håll, blandas och
smälta ihop. Ur den härmed rubbade
riktningen av dessa böljeslag uppstår det
fysiologiska intrycket i vårt öga. Prismats rena
ljus undergår en förändring. Det likasom
»genompiskas med värmedunst och elektrisk
ånga, och den nya linssamlingen av färger
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
