Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nyare dokument om August Strindberg. Refererade och kommenterade. Av Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS ERDMANN
Denn der Russe ist tot. Schlagt ihn tot!
lst er nun Korporal oder General,
Sterben muss er zumal!
En kväll uppenbarar sig Drachmann
med en underskön kvinna vid armen.
Stugan är full av folk. Man firar någon sorts
minnesfest. »Då grep hon, blickande
omkring sig i laget, en champagnebägare och
utropade: ’ Var är August Strindberg?’ Man
pekade på honom, där han gömde sig i ett
hörn. ’Strindberg, kom hit och ge mig en kyss/’
Och hon bredde ut armarna. Nu hände
något förbluffande. Den berömde
kvinnohataren reste sig, drog med gravitetisk
beslutsamhet av sig rocken, kiev tvärs över
det vinbeskänkta bordet och kysste kvinnan
så länge och eftertryckligt, att Drachmann
tog upp klockan och sade resignerat
lakonisk: ’Två minuter, inte längre!’ Till sist
löstes famntaget, och Strindberg återvände
samma väg han kommit, varefter han tog
på sig rocken.» Slutet på det onekligen
ogenerade intermezzot blev, att Strindberg,
Drachmann och Schleich uppstämde Fescas
ryttarsång:
Die bange Nacht ist nun heruin,
Wir reiten still, wir reiten stumm,
Wir reiten ins Verderben!
Wie weht so kiihl der Morgenwind —
»Frau Wirtin, noch ein Glas geschwind,
Vorm Sterben, vorm Sterben!»
Schleich vidrör i förbigående mästarens
öden i Paris, där han upplever sin
alltigenom olyckliga och onormala
Infernoperiod. Och.likasom Przybyszewski antyder
han, att Infernofantasierna ofta uppspirat
tir absinten, »vars njutning långa tider
bragte Strindberg på fallrepet». Schleich
mötte honom vid återkomsten från Paris
(över Wien) två år senare och fann
honom lågande av skaparkraft, stolt pekande
på den »gröna säcken», en kappsäck med
grönt överdrag, innehållande hans tankar
funderingar, anteckningar och utkast om
allt mellan himmel och jord — om
geologiens förfall, astronomiens skavanker,
medicinens dumhet, agronomernas och
arkeologernas idiotiska prestationer m. m. När
han i Berlin trodde sig förföljd av polisen,
var det skatterna i »den gröna säcken»
man ville åt. Och när Schleich 1910
besöker Stockholm, förnyas bekantskapen
med »säcken».
Han låter ej skrämma sig av den be-
svärliga Kungsbacken och de än
mödosammare trapporna till Strindbergs tornvåning
vid Drottninggatan. Det första, som möter
honom i mästarens stora och kalla
arbetsrum, är ett väldigt skåp, som fyller hela
ena väggen. Strindberg öppnar dörrarna.
Pekande på de otaliga facken, som äro tätt
packade med pinsamt prydliga
manuskriptbuntar, säger han: »Se här den gröna
säcken!»
De följande dagarna solar sig Schleich
i återskenet av den store mannens ära. Han
förvånar sig över, »hur allmänt Strindberg
tycktes vara känd och hur alla med djup
vördnad hälsade honom». Han gick där
»som en borgarkung». Man lämnade
trottoaren och steg ned på gatan för att
ödmjukt bugande, med hatten i hand låta
honom passera. Om man viskade: »Det
är Strindberg!»
Envist nekade han att återgälda sin
tyske väns visit. Men när han en kväll
infann sig och väl tagit plats vid det av
Schleich reserverade bordet på Grand Hotel,
sade han äkta Strindbergskt: »Ser du, det
här är samma bord, vid vilket jag och min
hustru åto sista gången tillsammans. Jag
visste, att du skulle välja det, och just
därför spjärnade jag emot i det längsta!»
Strindberg befinner sig i en ny fas av
sin utveckling. Hans mystik blommar, och
han är kristligt religiös. Hans käraste
läsning är bibeln — och han förtäljer, hur
det lyckats honom att genom heta nattliga
böner vid krusifixet bringa en människa
om livet — naturligen en ond människa.
Denna »kristendom» återför i minnet den
stund, när vår av »makterna» ansatte
mästare tager fram Przybyszewskis fotografi och
sticker bilden med knappnålar, inbillande
sig, att han på det sättet mördar sin hatade
fiende, allt i stil med konster som övades
i medeltiden av den svarta magiens
anhängare. Sådana historier komma oss även
att tänka på hans ord: »Den, som rör vid
mig, han dör, såsom när man fingrar
oförsiktigt på en elektrisk ackumulator. Men
utan att jag behöver lyfta hand!»
Två år efter de oförgätliga dagarna i
Stockholm avled Strindberg. En vecka före
sin död skrev han till Schleich: »Är
Was-sermanns medel mot kräftan användbart
för mig?» Som bekant dog han av
mag-kräfta.
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
