Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Till ett porträtt. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL ETT PORTRÄTT
V
samt äventyrliga ödena, efter all
osäkerheten på vägen till akademisk befordran,
efter allt hatet och misstron från
sägnerna om hans liv och alla de hårda
bataljer i vilka han slagits — hur han nått
fram till denna lugna, fasta värdighet, som
om ingenting allvarligt passerat. Men
det var ju inte heller endast det
vetenskapliga nitet och inte endast de
gruvliga livsödena som slutformat gestalten,
härdat den, hamrat den. Det var blodet
och arvet! Det var den tidigaste och
djupaste anläggningen, som gått fram
till mognad och fullkomning. Det var
virket, arten som hållit, trots de hårda
bräckorna. Det var den förutbestämda
styrkan som gått i blomma. Gossen
hade nått sin bestämmelse, gossen sådan
jag såg honom första gången, i en
blixtsnabbt karakteriserande situation, en
gång i mina skolår, på en vandring i
Bökebergs skøg. Det är för underligt
med sådana där små syner, för länge
sedan sedda, som i en blink allenast,
men sedan alltjämt bevarade. Det var
tre halvvuxna pojkar, Bengt och hans
broder och ännu en. Bengt i ett kamratlikt
pojklag, fullkomligt allmänmänsklig —
vem skulle tänkt sig sådant! Han var
ett med laget. Och ändå var han det
inte. Det var något slags läger, efter
dagens upplevelser, i täta skogen, de
andra hade något att syssla med på
marken, tycktes mig, men Bengt stod
upprätt, stilla, med lövfonden strax
bakom sig, det varma eftermiddagsljuset
kring den starka pannan, i samförstånd
med de andra, men ändå ovanför dem,
halvt inne i någon förstorad värld som
icke sågs av de andra.
Denne Bengt, som var utanför och
över, levde sedan alltjämt vid sidan om
den andre, den som sökte sig in till de
andras själar och hjärtan. Till denne
Bengt Lidforss ser jag nu i minnena
tillbaka, de få minnen som ännu glimra.
Fot. B. A. Lindgren, Lund.
BENGT OCH ERIK LIDFORSS. 1876.
I Kaja Widegrens målning är det något
som lever ut över dem. Underligt att
det skulle vara just den lilla lustiga
kusinen som skulle draga fram dem, hon
som var med om livet i »Engelholms
hamn», hon som, trots en liten
blodstört-ning då och då, hoppade jämfota
uppifrån järnvägslastvagnarna och som väckte
Bengts glada beundran — jag kan höra
hur hjärtinnerligt förnöjd han skämtade
med »Kajan». Det var något som Bengt
blev tagen av — han som bjöd alla
livsförstörande makter ett trots som
skrämde oss andra.
Mitt första sammanträffande med
Bengt Lidforss ägde rum på det gamla
»Kuggis», en senhöstafton år 1885. Från
dess fönster stod ljusskenet ut i dimman
på Lundagård, och det var ljust och
varmt och trivsamt därinne, ty nu några
kvällar hade botanisterna där sitt glada
arbete med fördelning av bytesväxter.
I långa rader stodo blomstervurmarna,
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
